När (La)måttet är rågat

 

Egentligen är jag inte väldigt bekant med den självutnämnde feministförkämpen Joakim Lamotte, men har genom bland annat Lady Dahmers blogg fått en liten inblick i hans arbete. För er andra som inte heller är jätteinsatta så beskriver Lamotte sig själv på Facebook som en ”oberoende journalist som föreläser på skolor om kvinnosyn och sexuella trakasserier.”

Inget fel i det. Men han har samtidigt en tråkig tendens att förminska alla övriga (kvinnliga) feministers arbete och aktivism. I fjol publicerade han tex följande påstående på Twitter:

 

 

Väldigt självgott kan man ju tycka. Och så nu angående Anders Borg-härvan. Istället på att enbart fokusera på det Anders Borg gjorde — och vilka strukturer beteendet samt samhällets milda reaktioner på det egentligen tecknar på — ville Lamotte diskutera var alla feminister gömt sig förut. Det att fenomen som mäns skräniga, hotfulla och skadliga maskulinitet läggs åt sidan för att ställa allmänheten frågan varför inga feminister skrikit sig hesa i övriga frågor säger ganska mycket om hur grejer prioriteras i vår kultur. 

Detta skrev Lamotte på Facebook för några dagar sedan:

VAR VAR ALLA FEMINISTER INNAN ANDERS BORG FICK SNEFYLLA?

Självklart var Anders Borgs beteende helt oacceptabelt och det är bra att det nu blir en debatt om sexuella trakasserier. Men det är något som gnager mig när jag i sociala medier bombarderas av inlägg skrivna av Sveriges samlade feministelit.

Det går inte att låta bli att undra var alla upprörda röster är när andra kvinnor råkar illa ut. Alla dessa utsatta kvinnor som jag på grund av mitt val av jobb numera ofta kommer i kontakt med.

Varje vecka sitter jag och läser förundersökningar och utdrag från rättegångar där kvinnor blivit utsatta för brutala gruppvåldtäkter, överfallsvåldtäkter, och andra typer av övergrepp. Den senaste handlade om två killar, i Vårby utanför Stockholm, som våldtog en 16-årig tjej medan de hotade att misshandla henne med ett järnrör.

"Gråt inte! Var tyst innan jag ger dig den här i skallen! Fucking järnrör", skrek en av dem för att flickan skulle sluta gråta under våldtäkten. Straffet för killarna blev åtta och tio månaders sluten ungdomsvård. Vilket jäkla skämt!

När jag läser den här typen av domar undrar jag alltid varför Sveriges feminister inte ställer sig på barrikaderna och skriker sig hesa? Var är alla upprörda inlägg i sociala medier när småflickor utsätts för de mest brutala övergrepp vi kan tänka oss?

En nioårig flicka utsattes för våldtäksförsök i Örebro för några veckor sedan. I Östersund har flera kvinnor blivit gruppvåldtagna den senaste tiden utan att gärningsmännen har gripits. I tisdags fick en kvinna halsen avskuren på öppen gata, mitt på dagen, i Surahammar.

Varför står inte folk på gatorna och demonstrerar mot att otryggheten för kvinnor ökat dramatiskt i Sverige de senaste åren? Det övergår mitt förstånd.

Sådant funderar jag på när jag sitter där och läser domar och förundersökningar tills jag inte står ut längre. Ibland kan jag inte sova på nätterna på grund av all skit jag får reda på. Därför sticker det något i ögonen när Sveriges samlade feministkår blir som kalvar på grönbete först när Anders Borg beter sig illa på en spritfest i Stockholms skärgård. Det handlar inte om att jag vill förminska det han har gjort, utan mer om en stilla önskan att det vore trevligt med lite engagemang även vid andra tillfällen.

Vid närmare eftertanke är det faktiskt en stor jäkla skam att vissa debattörer håller tyst om vad som händer i Sverige tills en före detta finansminister får snefylla.

 

Det som är mest frustrerande här är ju att jag inte helt vet vad det är Lamotte är ute efter? Skryta på sig själv? Smutskasta feminismens över hundra åriga arbete? Nedvärdera allt jobb och all den feministiska aktivism som ständigt pågår i diverse olika former världen över? Alla punkter här ovan? Eller är han bara dum, ignorant och totalt förblindad? Det här uttalandet är dessutom så himla förödande. För det visar på exakt den nochanlans och okunskap som finns i samhället när det gäller det som den feministiska rörelsen gör och hittills åstadkommit. UTAN Lamotte, observera.

Vi gör väl det här jobbet tillsammans? Varför känner Lamotte sig då tvungen att vända "sitt" feministiska community ryggen? Det känns som att feministerna han talar om inte alls har med honom att göra. Att han är den första korrekta feministen som kommit underfund med hur saker och ting egentligen borde skötas och att alla andra feminister hittills gjort alldeles fel. Och därför kan jag inte försvara hans uttalande på något sätt. Snälla Lamotte. Sätt dig ner, var tyst och lyssna på vad andra har att säga, ens för en liten stund. 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 10.08.2017 kl. 09:26

Det är socialt accepterat att män tafsar

 

Få har väl missat de senaste dagarnas internet-kaos angående Anders Borg i Sverige och hans fyllestormande? Förmodligen är ni väl alla väl insatta i hela härvan redan men om inte så rekommenderar jag här ett inlägg där ni kan läsa en bra och analytisk text om det som nyligen hänt. Själv tänkte jag skriva om något som tangerar händelsen överlag: nämligen mäns tafsande på kvinnor. 

Skrev för inte så himla länge sedan ett inlägg om manshat och det här ämnet faller ju definitivt inom ramen för det. Eller egentligen är det ju fråga om kvinnohat från början, men kvinnohat oberoende av form föder ju manshat så. För mig blir det strukturella kvinnohatet allt mer tydligt för varje dag som går och finns det något jag blir alldeles knottrig över så är det mäns ständiga tafsande på kvinnor.

Det ska röras och det ska smekas, en hand på låret eller på midjan, en alltför lång kram, en oönskad puss och en klapp på rumpan. Det blir närgånget och tafsigt så fort alkohol är involverat eller alternativt då man umgås ett större gäng. Och det här inte fråga om någon slags märklig sort av män som bor under stenar på dagarna och bara kryper fram vid vissa specifika tillfällen. Nejdå. 

Männen som tafsar är dina vänner och bröder, din farbror och morfar, läraren på skolan och tränaren till fotbollslaget. För att inte tala om landets föredetta finansminister. Det är inte obekanta personer utan det är männen i ditt liv och i din närhet som beter sig olämpligt. Men det här beteendet är också socialt accepterat. Män får tafsa och sedan skämta bort det. De får ge halvobekväma uttalanden om din kropp för det är ju ”bara en komplimang”. Män får kalla kvinnor hora bara för att följande dag försvaras av halva nationen eftersom det ju kan "hända vem som helst". Och det är just där, min kära vänner, som skon klämmer.

För plötsligt menar "alla män" med handen på hjärtat, trots att de tidigare skrikit sig hesa om ”inte alla män!!”, att Anders Borgs beteende ju inte alls är något konstigt. Tvärtom. Sådant händer hela tiden och därför är det också helt okej. "Alla har väl varit där, höhö?" Och jag kan absolut hålla med på den punkten, nämligen att ja, det här är tyvärr inte ovanligt alls. De flesta har garanterat varit där, antingen blivit tafsade på, själva tafsat eller sett någon annan tafsa. Men det är fan i mig inte okej. 

Ansvaret ligger däremot inte hos alla kvinnor eller flickor när det gäller att säga ifrån. För allt vi någonsin lärt oss är ju att gilla att få känna oss uppskattade. Ansvaret ligger hos oss vuxna att lära kommande generationer av barn (läs: pojkar) att det aldrig någonsin är okej att tafsa. Inte utan lov. Aldrig. Och det ska inte få fortsätta vara vardagsmat eller förringande bagateller i vår kultur. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 07.08.2017 kl. 13:04

Världens bästa podd slutar

 

Idag är en sorgens dag. Trodde inte det var sant då jag läste att Penntricket, aka min favoritpodd som jag tipsat om tidigare här på bloggen, läggs på is efter sina 20 första avsnitt. 

”Det finns väl andra poddar” tänker säkert ni då, och jo det finns de. Men få som den här. Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg och Cissi Wallin har varit mina kompisar ända sedan deras första avsnitt kom ut den 13 mars på våren. Med dem i öronen har jag cyklat till campus, joggat mina rundor, gått till yogan, kört bil, lagat mat eller bara promenerat in till stan. De har varit med mig så gott som varje vecka i någon form och nu plötsligt tar det ett slut, eller åtminstone en brutal paus.

Det här är inte deras fel, utan efter många diskussioner har de helt enkelt bara kommit fram till att det här är det bästa för dem för tillfället. Hjälper inte hur mycket lyssnarna skulle vilja hjälpa. Och jag kan tycka att det är så otroligt tråkigt att stroppar som Alex och Sigge ska få hålla på med sitt meningslösa tjafs år ut och år in medan två kvinnor i en feministisk podd knappt kan ges möjligheten att köra på i ett år.

Men som sagt, det är inte nödvändigtvis något definitivt slut. Och själv får jag väl bara lov att börja lyssna om från början när de sista avsnittet släppts. Sånt är livet i ett patriarkat. 

 

Här poserar dom härliga, med ytterligare en av mina absoluta favoriter Clara Henry som gästade ett av poddavsnitten nu i somras. <3 Bilden är snodd från LD

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 02.08.2017 kl. 21:34

Vad är manshat?

 

Det finns få ord och fenomen som väcker så mycket ont blod som begreppet ”manshat”. Jag ska vara ärlig, även om jag aldrig personligen haft ett problem med att det finns feminister som hatar män, så har jag ändå kanske inte riktigt känt att jag varit hundra procent säker på vad manshatet egentligen innefattar.

För det första är ju hat ett starkt ord och därför knappast så konstigt att folk rygga tillbaka vid det. Men vad innebär manshat egentligen? Att en hatar alla män? Och vad föder det här hatet då? Jag är fortfarande långt ifrån någon rackare på detta men tänkte ändå försöka bena ut det lite här på bloggen.

 

Vad är manshat?

Manshat betyder, kort och gått, att en hatar de strukturer, maktförhållanden och samhällssystem som är kopplade till varandra och som både producerar och reproducerar vår västerländska patriarkala kultur.

Hatar en alla män då?

Nej, eller ja. Kan inte tala för någon annan, men ofta har ju alla åtminstone några enstaka män i sitt liv som en älskar eller tycker om väldigt mycket. Så att hata alla män är nog väldigt ovanligt men säkert händer det också.

Varför just manshat och inte ”förakt gentemot machokulturen”?

Jag kan vara helt ute och cykla nu, men jag antar att det vanligen är så att män = machokulturen. Naturligtvis finns det undantag, men det är nog få pojkar och män som aldrig någonsin, under hela sin livsstid, skulle komma att falla i patriarkatets fällor. Alla män kommer någon gång att bidra till förtrycket (ofta omedvetet) och därför är det fråga om ett manshat.

Men alla män är ju inte douchbags!

Vad är en douchbag egentligen? Någon som slår eller våldtar? Sexistiska skämt, tafsande, härskartekniker eller det att man inte säger åt en annan man som beter sig illa är nästan minst lika douchigt om ni frågar mig. Akta er för ”trevliga killar”.

Varför behövs ett manshat?

Behövs och behövs, manshatet är ju bara en reaktion på kvinnohatet. Kvinnohatet är det som vi tyst bevittnar dagligen runt omkring oss, när män misshandlar, våldtar, mördar och förtrycker kvinnor även mentalt. Patriarkatet lever på kvinnohatet, också det betydligt mindre brutala men minst lika förödande förtrycket som sker genom skönhetsideal, ojämställt föräldraskap, uppfostran och bemötandet av kvinnor.

 

Några punkter som förhoppningsvis klargjorde saken lite. Manshat är inte alls så hemskt som det låter. Medan kvinnohatet innebär att män bokstavligen söker upp kvinnor så är manshatet långt ifrån våldsamt. Det är kvinnor som, ofta till och med i tysthet, hatar män och väljer att undvika dem så gott det går. Ingen kommer till skada, förutom några manliga egon här och där.

Om ni inte redan lyssnar på podcasten Penntricket med Cissi Wallin och Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg så rekommenderar jag den starkt. Katarina Wennstam gästade dem för inte så länge sedan och hon uttryckte det så himla bra: ”Kvinnor som hatar män måste jämt försvara och förklara sitt manshat, medan mäns universella kvinnohat – som är själva orsaken till manshatet överhuvudtaget – aldrig ifrågasätts”.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 30.06.2017 kl. 17:10

Menslådan

 

Blev så otroligt upprymd och fylld av varm kärlek gentemot mina medsystrar då jag läste min kompis Andreas senaste blogginlägg om vår ack så omdebatterade menslåda i Arken! Måste alltså be er alla kika in på Eas blogg och läsa vad vi i vår lilla förening kämpat med i hård motvind de senaste månaderna. Tungt och absurt och ledsamt har det varit men det som drivit oss är ändå en kämparglöd för rättvisa, jämställdhet och (mens)kärlek, samt en vägran att ge sig i den här frågan. Otroligt viktig grej men också spännande hur något såhär enkelt rört upp en sådan storm av oro. 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 27.04.2017 kl. 13:22

En kolumn om SYSTERSKAP

 

I det senste numret av ASTRA (som för den som inte vet är en feministisk kulturtidskrift jag verkligen rekommenderar (läs: uppmanar) er att prenumerera på) medverkade jag med en personlig kolumn om systerskap. Det har gått ett tag sedan den publicerades nu så jag tänkte dela med mig av den här på bloggen. Kolla dock gärna in hela nummer 1/2017, det innehåller massor av underbara systerliga texter!

 

Underbara systerskap i vardagen

"[D]et finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som ständigt rackar ned på andra kvinnor […]” skriver Lisa Magnusson i sin ledare i Hela hälsningland den 22 juli 2016 och det knyter sig i magen på mig. Det knyter sig i magen eftersom hon inte är ensam om det här resonemanget, utan det är något jag stöter på lite nu som då i såväl krönikor och blogginlägg som i artiklar och statusuppdateringar. Kvinnor uppmanas från både höger och vänster att ”försona” sig med varandra  och ”komma ihåg systerskapet”, medan feminister ombeds vara lite mindre kritiska i sitt projekt att blotta dessa giftiga konstruktioner. 

Då jag började årskurs ett i min lilla skola ute på landet var vi tre flickor på klassen den hösten och ibland kunde det vara tufft att komma överens. Men det mest anmärkningsvärda var nog hur ingen runt omkring mig riktigt höjde på ögonbrynen över detta, vare sig föräldrar eller lärare. ”Flickor kan inte leka tre” var domen och gjorde situationen till något enligt en naturlag och som därmed var onödig att ödsla energi på eller ens försöka ta sig an. Flickor blev plötsligt obehagliga varelser av naturen.

Det är kanske därför inte så konstigt att jag bara några år senare var fullständigt trött på allt som hade med flickor att göra. Allt som var dåligt kunde ju lätt förknippas med att enbart vara flicka. Fanny Ambjörnsson visar till exempel i sin bok hur färgen rosa under de senaste decennierna kommit att representera femininitet, men också barnslighet, oseriositet och svaghet. Att vara flicka visade sig även för mig upprepade gånger vara intimt kopplat med lägre status i allmänhet, och vem är väl förtjust i det?

Flickrollen kändes alltså otroligt snäv under flera år, men jag tror inte heller på någon underbar pojkkultur där killar skulle vara mer ”raka” med varandra eller mindre problematiska att umgås med. Påståendet att varken flickor eller kvinnor kan vistas i samma rum en längre tid utan att det uppstår polariseringar är visserligen en irriterande myt, men också en väldigt förödande sådan. Den här förfärliga myten återskapar nämligen bara inte utan upprätthåller dessutom vedertagna antaganden om femininet och maskulinitet, som i själva verket skapas genom patriarkala, samhälleliga maktstrukturer. 

Här kommer således mitt första officiella påstående i egenskap av både genusvetare och feminist: som samhälle skapar vi först ett klimat där flickor och kvinnor förutsätts tävla med varandra, kämpa om talturer och se sina medsystrar som ständiga hot — bara för att sedan beskylla flickorna själva för det här medan killarna ändå hörs mest. För det finns ju inte någonting värre än kvinnor som är elaka med varandra, eller? Om ni frågar mig så är våldtäktskulturen och destruktiv maskulinitet några goda kandidater. 

Jag förespråkar därför flickkulturer och systerskap beroende av kontext istället, fyllda av allt det där ”svaga och opolitiska” som femininitet så länge fått inbegripa: inget våld eller ”macho”, men desto mer omtänksamhet, utrymme, uppskattning och kärlek. Det är i alla fall vad jag möts av dagligen bland mina härliga och starka systrar vid genusvetenskapen, och när en väl blir bortskämd så är det faktiskt lite svårt att vänja sig av med. 

 

Källor:

Ambjörnsson, Fanny. 2011. Rosa - den farliga färgen. Stockholm: Ordfront förlag.

Magnusson, Lisa. 2016. Dagens tjafsigt feminism gör mig deprimerad. Hela Hälsingland. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-dagens-tjafsiga-feminism-gor-mig-deprimerad, (Hämtad: 21.12.2016).

 

Adrienne Westerback
Publicerad 26.04.2017 kl. 15:02

När systerskapet marscherar stannar världen upp

 

Bild

 

Igår samlades mina medsystrar världen över för att visa sin enorma kärlek gentemot varandra i vad som kommer att gå till historien som den största protesterande paraden hittills. Tjugoförsta januari tjugohundrasjutton var dagen då hundratusentals människor promenerade för kvinnors rättigheter, men även för att alla förtryckta grupper i samhället ska få uppleva trygghet och rättvisa i sin vardag. Därför vill jag säga tack. Tack till alla mina systrar, oberoende av kön, för att ni marscherade, skyltade, sjöng, kramades, höll fantastiska tal och visade hur underbar kärleken är då den övervinner allt hat. Tack för att ni deltog i Women’s march för oss alla, även vi som inte hade möjlighet. Tack för att ni påminde mig hur mycket jag älskar er och att jag alltid kommer att stå i bredd med er. Länge leve systerskapet. <3

 

Adrienne Westerback
Publicerad 22.01.2017 kl. 13:54

Normer måste brytas överallt, hela tiden

 

Bild: Filmen Coin Heist finns på Netflix och inspirerade till det här inlägget

 

Jag är en av dem som försökt intala mig att Netflix mest är ett tidsfördriv, ett sätt att slappna av utan att behöva aktivera mina hjärnceller alltför mycket. För det är ju inte som att jag egentligen är så förtjust i fenomenet. Jag är ju myyyycket bättre än så. Eller? Faktum är att jag, efter att ha tillbringat lång tid åt att försöka hålla mig på armlängds avstånd med plattformen och hånat min egen uppskattning gentemot den, har fått ett helt nytt perspektiv på det.

Netflix är visserligen fyllt av en hel del skräpig populärkultur, men är det inte just den här populärkulturen som är så viktig att granska? Den som når ut till den största mängden åskådare och lyssnare? Medierna skapar verkligheter genom narrativ i filmer och serier varje dag, och att bojkotta dem istället för att bruka dem, låta dem sjunka in och kritisera dem mer aktivt är knappast lösningen. Jag tycker till exempel inte det är så himla fantastiskt att tillägna en enda serie bland hundratals andra all "mångfald" och normbrytande skildring som det anses att bara ryms, och sedan nöja sig med det. Normerna bör brytas överallt, hela tiden. Det kanske inte går att ”klämma in” allt på en och samma gång, men om en resonerar på det viset anser jag att man redan är ute och cyklar. För exakt vad är det som tydligen "med våld" måste få ta plats? Vad är det som alltså enligt den här principen inte redan naturligt har ett förutsatt utrymme? Jag hoppas ni förstår min tankegång här, men i mina öron klingar "tvingad mångfald" otroligt illa.

Det handlar nämligen inte enbart om att ”visa variationen" som finns i samhället, utan främst på att visa att den verkligen finns överallt. Att den existerar hela tiden, i de mest igenkännliga och relaterbara scenarion. Och därför behöver vi alternativ, framförallt i de där mysiga b- klassen filmerna vi kallar för ”skräpkultur och tidsfördriv”.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 14.01.2017 kl. 21:47

Kan inte patriarkatet lämna oss i fred?

 

Ojojoj så det blossade upp debatt och hetsk kritik då Cissi Wallin problematiserade ett uttalande av Madeleine Ilmrud tidigare idag. Wallin publicerade ett skärmdump av Ilmruds text på sitt instagramkonto och problematiserade sedan den offentligt. Här är skärmdumpet:

 

 

Det är alltså fritt fram att gå in och läsa, men precis som Wallin själv menar på sin blogg så anser även jag att: ”en hårig kvinna är politisk, vare sig hon vill det eller inte.” För mig veterligen har det ju ändå aldrig varit fråga om att ingen skulle få raka bort håret på sin kropp. Den feministiska agendan har aldrig menat att en person som rakar sig exempelvis skulle vara en sämre feminist. Har jag missförstått något här så är det fritt fram att ”rätta” mig, men detta är alltså min tolkning.

Clara Lidström skrev nyligen ett inlägg under rubriken ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra i fred”. Det berör vikthets och den evigt omdiskuterade kvinnokroppen. Lidström menar att det alltid är kvinnor som blir kritiserade, hånade, förlöjligade etc när det kommer till bantning, viktnedgång/uppgång och den fysiska hälsan. Hon har rätt i mycket av det hon skriver, men det är rubriken som skaver lite för mig - varför är det just kvinnor som måste lämna varandra i fred? Är det verkligen bara kvinnor som kritiserar varandra? Vad är mediernas roll till exempel? För att inte tala om de patriarkala strukturerna som överhuvudtaget skapat det här klimatet med skilda roller beroende av kön och som sedan leder till att specifika kroppar laddas fulla av specifika förväntningar och betydelser. Är det inte patriarkatet som egentligen ska lämna oss i fred?

Det samma anser jag i diskussionen om kroppsbehåring: det är inte fråga om att raka sig eller inte raka sig. Men patriarkatet har gjort det till någonting. Och detta någonting är en könsspecifik grej som gör en orakad kvinna till någonting ytterligare. En kvinna med hår under armarna eller på benen är på ett visst sätt. Och är hon inte feministisk så är hon i alla fall lat, maskulin, ovårdad, eller rent av äcklig. En orakad kvinna är aldrig bara en kvinna, inte på samma sätt som en orakad man bara är en man (alternativt skäggig man). 

Det är därför det är viktigt att betona att ja, självklart får vem som helst raka sig var och när den vill. Det är viktigt att kvinnor ska få göra vad de vill med sina kroppar utan att behöva möta dubbelkritik överallt. Men, minst lika viktigt kan jag ändå tycka att det är att som rakande kvinna i alla fall fundera över varför en gör det? Är det verkligen så att du står där i duschen med en överpriserad rakhyvel i högsta hugg i en obekväm position och med tungan rätt i munnen så du inte ska skära upp ett obehagligt sår vid knäet, för att du själv vill det? Eller gör du det åtminstone lite, ens delvis, för att det är något du blivit lärd att du ska tycka om, något du socialiserats till att känna behov av? Det gör rakningen inte det minsta mer fel, men den är inte heller mer frivillig. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 08.01.2017 kl. 22:24

Mansplaining eller dumbsplaining?

 

Bild

 

År 2016 börjar komma mot sitt slut och vad passar sig väl bättre då än ett inlägg tillägnat ett av årets mest omtalade nyord? Jepp, ni gissade rätt, jag talar förstås om fenomenet "mansplaining". 

Läste tidigare under dagen en mycket intressant diskussion i Facebook- gruppen Finlandssvenska feminister angående begreppet och det hela går att följa med där. Det är alltså i en tråd som startades i ett inlägg där skribenten önskade sig ett mer icke- binärt diskussionsklimat i gruppen, det vill säga att de som lyfter upp grejer inte skulle tala enbart om ”kvinnor och män” utan öppna upp rummet genom att till exempel ta i beaktande ”[…] att alla inte passar in i binärkön”. Jag rekommenderar alltså för det första att gå med i den här gruppen och sedan läsa kommentarerna i den här specifika tråden, mycket intressanta och tankeställande!

Men vad är då detta ”mansplaining" egentligen? Ordets sammansättning kommer från engelskans ”man” och ”explain” och definieras enligt Wikipedia som att ”nedlåtande förklara något för en person som förutsätts ha sämre förmåga att förstå än en man”. Det menas att det har sitt urpsrung i Rebecca Solnits text “Men Explain Things to Me” från 2008, där hon beskriver fenomenet, dock utan att egentligen mynta begreppet. Mansplaining skiljer sig från övriga former av nedlåtenhet eftersom det ofta går att relatera fenomenet specifikt till kön. 

I Finlandssvenska feminister menar alltså någon att ett ord som mansplaining, i enlighet med trådens diskussion om kön och antaganden om könstillhörigheter, kan vara kränkande då termen blir så direkt könsbetonad. Personen i fråga pekar på problemet som uppstår om man hävdar att andra än cis- män inte kan mansplaina, och om det är på det sättet förespråkar personen hellre begreppet ”dumbsplaining”. 

Mycket spännande funderingar eftersom jag till viss del ser problematiken. Om vi i allmänhet bör öva oss på att sluta tala i binära termer som bara ”kvinnor och män” så borde väl ett ord som mansplaining också undvikas? Det är ju att anta kön? Eller? Personligen håller jag istället med den delen av diskussionen som menar att ordet pekar på ett fenomen snarare än ett könande av individer i sig. Det här skulle alltså betyda att de som uppfostrats med manligt privilegium, oberoende av hur var och en sedan identifierar sig, blivit mer uppmuntrade till att ta plats i samhället; i skolan, på arbetsplatsen, vid middagsbordet osv. De har uppfostrats ”som män” helt enkelt. Och på det sättet blir kategorin man i ett ord som mansplain inte direkt anknutet till kön i sig, utan snarare till ett fenomen i en kontext där män är normen och där (en viss typ av) manlighet (som konstruerats) innehar högre privilegium än till exempel femininitet och kvinnlighet. Och på så sätt ser jag inte heller något större problem med att använda det heller. 

Det här mina tankar just nu, hur ser ni på det? Det här är väldigt intressant enligt mig, eftersom mansplaining så uppenbart är något många stött på och som fortsätter att göra sig synligt för många icke- cismän, så kommentera gärna! Tipsar på sammagång om Underbara Claras färska krönika som berör ämnet!

 

Adrienne Westerback
Publicerad 28.12.2016 kl. 15:53

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap, journalistik och litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.

Tycker om kultur, promenader och mysiga caféer. Feminist som älskar att skriva, skratta och lära sig så mycket som möjligt om sådant jag brinner för. 

Välkommen till min blogg!

Kategorier

Senaste kommentarer