Nordisk barnlitteratur

 

Den här perioden går jag en kurs i nordisk barnlitteratur, och trots en del konstigheter i början så är det definitivt en av de bästa kurser jag hittills gått. Ingen essä måste skrivas, ingen dagbok måste föras, och ingen sluttentamen kommer hållas. Vi är fördelade i mindre grupper på fem stycken och får därmed strukturera upp arbetet enligt egna preferenser. Det finns alltså egentligen inte mycket som vi verkligen "måste" läsa, utan det är helt enkelt upp till allas eget samvete och intresse vilka genrer och teman som berörs, så länge det är nordiskt då förstås. Vi har också bara fyra seminarier med en lärare närvarande, vilket inte heller är så vanligt. 

Till en början kändes schemat alltså lite diffust och märkligt men nu har jag faktiskt sett det fina i att få läsa just det som jag själv vill. På torsdagen besökte jag stadsbiblioteket och lånade en stor hög barn- och ungdomsböcker som verkade roliga, fina och spännande. Jag hoppas få stöta på vackra bilder och normbrytande teman eftersom det är vad som intresserar mig mest. Känner riktigt ivern bubbla i mig över att få ta mig an de här fina böckerna! Ja just det, som avslutning på kursen åker vi dessutom på en studieexkursion till Stockholm i mitten på mars, hur fantastiskt är inte det? <3

Adrienne Westerback
Publicerad 12.02.2017 kl. 19:21

Två böcker jag köpte

Titta vilka skönheter jag fyndade i Akademen idag! Till vänster har vi Americanah i pocketformat, en bok jag spanat in ett tag och som dessutom är skriven av fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Till höger är en bok som fångade mitt intresse mest på grund av sitt vackra yttre, men vars innehåll verkade alltför spännande för att lämna den efter mig. Mary heter den och är ett verk av en för mig hittills helt främmande författare vid namn Aris Fioretos. Eftersom jag är en ganska långsam läsare som vill njuta av böckerna tar det nog ett tag innan jag hunnit igenom dem, men när det är gjort kommer det recensioner här på bloggen! Tills dess delar jag med mig av beskrivningarna på deras pärmar:

Americanah

”Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.

Det går för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppet ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han bli ren rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut.”

Mary

”Mary P. är 23 år gammal och studerar arkitektur i ett land regerat av militären. Hon har en pojkvän som är politiskt aktiv och planerar en revolt. En novembernatt 1973 grips hon för statsfientlig verksamhet. Under tretton dygn hålls hon på säkerhetstjänstens beryktade högkvarter, stället med Himlen och Minus Två. Sedan skickas hon, några andra kvinnor och en pojke till en fängelseö. De skall städa inför ankomsten av nya fångar. Tillvaron är utsatt, samhörigheten det enda de kan lita på. Till slut återstår bara frågan: Vem bestämmer över ett liv?

Aris Fioretos nya roman är en passionshistoria om en ung människas frihetslängtan, en berättelse om politiskt våld och kvinnors gemenskap. Men framför allt handlar den om en kropp - dess smärta och åtrå, dess längtan och hemligaste förvandlingar.”

 

Adrienne Westerback
Publicerad 11.01.2017 kl. 21:46

Den finlandssvenska läsutmaningen 2017

 

Bild

 

Skrollade genom Facebook och mötte för första gången på länge något som gjorde mig mycket ivrig - nämligen den finlandssvenska läsutmaningen! Kan tänka mig att detta är något som många på bloggportalen kommer ta sig an det här året, och jag ska definitivt göra mitt bästa. Om ni själv tycker det här verkar spännande eller vill läsa mer är det bara att klicka här, men reglerna är faktisk väldigt enkla: dela artikeln på Facebook, läs månadens bok och använd #fisvläsutmaningen2017 på sociala medier. 

Januari: En gul bok.
Februari: Något som gör dig upphetsad.
Mars: En levande nobelpristagare.
April: En inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn.*
Maj: Poesi tryckt efter år 2002.
Juni: En fantasybok som inte verkar innehålla några drakar.
Juli: En rysk klassiker på minst 500 sidor.
Augusti: En bok som du inte vill att andra ska se dig läsa.
September: En bok från ett antikvariat.
Oktober: En deckare skriven av en kvinna om du är man, eller skriven av en man om du är kvinna.
November: En bok där författaren har hatt på porträttfotot.
December: En bok som en vän rekommenderar.**

*Om du läser en översättning så är det den översatta titeln som gäller. Om hittar en inhemsk bok som är översatt till ett alfabet som inte innehåller bokstaven A så är du illa ute.
**Den våghalsiga kan här be en vän rekommendera en specifik bok för månaden. I detta fall bör den våghalsiga vara noggrann med vem hen kallar för vänner. Fegisar kan välja fritt bland alla böcker som vänner och bekanta har nämnt under året.

Lycka till!

 

Adrienne Westerback
Publicerad 02.01.2017 kl. 21:25

Ett väntande boktorn

Böcker jag har på hög och som väntar på att bli lästa så snart som möjligt. Jag lovar också att i alla fall försöka skriva en recension av var och en! 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 28.11.2016 kl. 19:39

Feministisk läsning vol. 1

 

Jag har alltid älskat att läsa. Särskilt i lågstadieåldern slukade jag alla böcker jag bara kom över, och hade jag väl fördjupat mig i en berättelse var det otroligt svårt för omgivningen att hålla mig koncentrerad på annat just då. Men i högstadiet nångång rasade plötsligt intresset. Jag hade varken ork eller lust att läsa lika mycket som förr, och till viss del har det här fortfarande hållit i sig. Jag slukar inte romaner på samma sätt längre och det här med att "koppla av med en bok" kände jag inte alls igen mig i. Att läsa blev istället något slags stressmoment i en "jag måste, jag borde"- jargong. Läsandet i sig krävde energi som jag helt enkelt inte hade till förfogande.

Därför blev jag väldigt överraskad då jag för bara någon dag sedan kände en väldig iver inför att läsa - flera böcker på en gång. Efter att ha blivit rekommenderad en del feministisk läsning genom Instagramkontot @kvinnohat (check that out!) slogs jag av enorma impulser av att genast rusa iväg till Akademen och köpa alla på listan! Imorgon hoppas jag kunna köpa några stycken, men två har jag redan lånat från Stadsbiblioteket:

 

Min mosters migrän, av Hanne- Vibeke Holst

En skildring av kvinnoliv, där titeln kommer från det att Holst moster alltid fick migrän så fort det var fråga om festligheter, något som släkten ansåg vara väldigt pinsamt.

 

Män kan inte våldtas, av Märta Tikkanen.

Bibliotekarien Tova Randers blir våldtagen en kväll av mannen Martti Wester, men istället för att gå till polisen bestämmer hon sig för hämnas - genom att våldta sin våldtäktsman. 
Den här boken har jag velat ta itu med redan länge så kan knappt vänta med att börja!

Vilka är era favoriter bland genren "feministiska böcker"? Tar gärna emot tips och det spelar ingen roll om det är fakta eller fiktion!

 

Adrienne Westerback
Publicerad 30.09.2016 kl. 10:13

-30% på alla böcker i Akademen!

 

De flesta kanske redan har varit observanta, men för er som likt mig vanligen bor tryggt under en sten i lycklig ovetskap om det mesta som försiggår där ute måste jag bara passa på att tipsa om detta. 

Det är alltså bokmarknad i Akademiska bokhandeln i köpscentret Hansa i Åbo det här veckoslutet, vilket konkret innebär -30% på i princip ALLA böcker!? Hur fantastiskt är inte det måste jag bara fråga? Idag (torsdag) gäller det här erbjudandet alla POCKETBÖCKER, på fredagen all SKÖNLITTERATUR, på lördagen BARN- OCH UNGDOMSLITTERATUR och på söndagen FAKTABÖCKER. Hade själv spanat in några nya böcker att fylla upp hyllan med här hemma, men kommer naturligtvis att återvända imorgon då erbjudandet på all inbunden skönlitteratur är i full gång. Jag vet inte med er men personligen finns de få grejer som är så pulshöjande som bokbutiker och ett nytt bokköp gör mig alltid löjligt exalterad, haha!

Passa alltså på att inhandla ny höstläsning åt er själva, eller varför inte någon trevlig julklapp åt någon annan? Hoppas ni hittar något som får er på gott humör bland alla pärmar!

Här kan ni kika in för mer info!

Adrienne Westerback
Publicerad 29.09.2016 kl. 15:54

Harry Martinsons Aniara

 

 

"Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk."
- Baksidan av boken

När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt kan jag lätt konstatera att stora delar av uppfostran hemifrån, via utbildningen och även massmedierna alltid har betonat ett visst miljötänk på ett eller annat sätt. Att människorna kommer vara orsaken till sin egen undergång är till exempel något man hört både till lust och leda så länge jag kan erinrar mig: glaciärerna smälter, klimatet förändras, allt fler djurarter är utrotningshotade, hela naturområden förintas och krigandet kommer troligen aldrig att upphöra. Men trots allt detta bemöts dessa insikter med en nästan förbluffande lättja, även från min sida. Vi är medvetna om att det vi gör idag kan ha mer än ödesdigra konsekvenser för framtida generationer, men vi väljer ändå att blunda för detta och fortsätta som vanligt. Är vi egoistiska? Dumma? Arroganta? Förmodligen stämmer flera alternativ in, men framför allt misstänker jag att vi helt enkelt är rädda. Framtiden och eventuella världsepoker i ofantlig misär är något så till den grad tyngande för våra psyken att vi låter sådana tankar ligga djupt begravda. Ibland kommer de upp till ytan, vi begrundar dem, omformar möjligen några livsval baserat på dem, men låter dem sedan sjunka ner igen och stanna där, så att vi kan fortsätta med resten av vardagen i vanlig ordning.

Aniara blir hur som helst en vacker och episk dikt om vad som varit, det som är, vad som eventuellt komma skall, och naturligtvis med ett kritiskt och dystopiskt perspektiv. Rymdfarkosten i verserna och diktverket med samma namn glider samman för att tillsammans bilda en berättelse som öppnar upp för en tidlös resa genom universum, 1950- tal, science fiction, lyrik, språk och läsarens egen samtid. Rymdeposet Aniara förblir en tidlös revy över livet och människans varande i kosmos; en reflektion över tänkande och kännande genom historien, i nuet och vidare in i framtiden. En läsning jag inte hade velat vara utan. 

Adrienne Westerback
Publicerad 05.05.2016 kl. 18:21

Torsdagsbarn - en recension

 

 

I Torsdagsbarn (eng. Thursday's Child), skriven av Sonya Hartnett, får läsaren dyka in i en berättelse som utspelar sig på Australiens dammiga landsbygd under 1930- talet, baserad på minnen ur Harper Flutes barndom. Harper Flute är det mellersta barnet i en syskonskara på fem och även det aktiva ”jaget” vars perspektiv en får följa hela romanen igenom. Harper väljer att inleda sitt berättande vid den tidpunkt som hon själv på efterhand anser vara roten till resten av händelseförloppet i familjens liv. Och allting börjar enligt henne med den yngre brodern Tin. 

Tin är redan i fyra års åldern en väldigt tystlåten och vaksam pojke, men efter de händelser som Harper ser som avgörande för hur allting sedan blev så inleds hans förändring mer abrupt. Familjens femte barn föds samma dag som Tin blir tvungen att gräva sig ur en farlig situation för första gången, och Harper tror att bägge grejer är lika betydande för vad som sedan sker. Det är nämligen efter detta som Tin väljer att krypa ner under huset och fortsätta gräva omkring i jorden i sin ensamhet. Det som till en början kunde ses enbart som en oskyldig liten hobby (visserligen en rätt så udda sådan) konstateras snart av såväl familjemedlemmarna som läsaren vara någonting betydligt mer. Grävandet blir från och med denna stund därför ett såväl övergripande som centralt tema i boken, samtidigt som det förblir något av ett sekundärt fenomen i relation till den övriga livsskildringen. Efter att ha accepterat Tins förunderliga talang och öde lever alltså familjen på som vanligt ovanför markytan, i sitt desperata försök att överleva fattigdomen, misären och de eländiga inträffanden som drabbar dem gång på gång.

Eftersom jag var medveten om att det var en ungdomsroman jag skulle komma att läsa då jag lånade boken, så måste jag medge att jag blev mycket överraskad över hur otypisk den är för sin genre. Nu har jag inte läst en ungdomsbok på länge men av dem jag har i mitt gamla rum hemma hos mina föräldrar är det nog få som kan jämföras med Torsdagsbarn. Språket har inte gjorts lättare, stilen är inte mindre klyftig och själva intrigen är minst lika hisnande som vilken annan vuxenroman som helst. De knivskarpa metaforerna målar inte bara upp hela scener utan även verkliga, förnimbara känslor ju djupare läsaren sjunker in i livet hos familjen Flute. Ying Toijer- Nilsson för Svenska Dagbladet har skrivit följande: ”Det känns som om Hartnett har klippt ut ett stycke liv utan början eller slut och lagt fram det till beskådande. Sådan här är tillvaron.”

För det är verkligen en livsskildring, ur ett växande barns perspektiv. Det fantastiska som Hartnett dock lyckats skapa är ett berättande som sker i förhållande till Harpers ålder, vilket formar ett slags filter på historien under dess utveckling. Filtret gör att Harper inte alltid förstår vad de vuxna talar om eller vad familjens livssituation egentligen innebär, så läsaren får många gånger själv rycka in och tolka omständigheterna. Men det viktiga att inse här är att Harpers reflektioner ändå inte är mindre sanna, utan hon återger allting precis som hon kommer ihåg det. Med tiden nöts filtret dessutom sakta upp, vilket Harper själv också konstaterar då hon tänker tillbaka på hur hon så småningom började uppfatta grejer på nya och litet annorlunda sätt, något jag misstänker att många kan känna igen sig i. Hartnett gör det också så otroligt klart hur en och samma fysiska kropp, själsligen kan vara så många olika personer på samma gång, under en livstid. 

Tins grävande då? Någon trodde han försökte skapa lugn och ro i tillvaron, en annan trodde han var avundsjuk på familjens nya minsting och därför valde att försvinna. Harper var säker på att Tin bara var född till att gräva. Själv misstänker jag att det ganska långt är upp till den individuella läsarens personliga tolkningar. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 27.04.2016 kl. 11:49

Veckoslutsläsning: Astra

 

 

 

 

 

 

 

Veckoslutets läsning ägnas bland annat åt det nya numret av Astra, som igår damp ner i postlådan som en trevlig fredagsöverraskning. 

I och med min vårlista så kom jag dessutom på ytterligare en bra inspirationsidé: nämligen att lite nu som då skriva inlägg utgående från en annan rubrik. Jag skrev ju redan ett som en del av min lista, men det här skulle alltså vara en helt ny tråd bland mina inlägg. Har redan en tillräckligt stor bunt Astratidskrifter här hemma som troligen kan stå för en stor del av rubrikerna så här till en början.

Spännandeee!

 

Adrienne Westerback
Publicerad 12.03.2016 kl. 11:34

Märtas kärlekssaga - en reflektion

Jag läste nyss ut Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Boken utkom år 1978 och är en diktroman tillägnad hennes dåvarande make Henrik. 

Jag har aldrig varit en läsare av lyrik, i alla fall inte någon konstnärlig eller fin sådan. Men för det första lovade jag mig själv att läsa mera, och gärna ”bättre” litteratur. För det andra lovade jag också att jag skulle utforska mer bland de finlandssvenska författarna. För det tredje knyter jag an Märta Tikkanen till feminism och har därför haft ett genuin intresse för henne redan ett tag nu. Och för det fjärde har jag blivit ganska fascinerad och beroende av kärlek som fenomen så jag ville helt enkelt läsa böcker om den. Så jag köpte alltså boken.

Århundradets kärlekssaga erbjuder läsaren ett brett sortiment av poesi som aktivt speglar den grå vardagen i ett 1970- tals Finland. Liv Strömquist skriver i sitt förord:

”Men boken handlar också om alla kvinnors liv, kvinnor som lever nu, kvinnor som levt före oss. Kvinnor som likt diktjaget inte får tid att skriva ner den dikt som sitter i hennes huvud, för att hon måste skala potatis, hämta från dagis, stoppa ett slagsmål, ha ångest över sin kropp, googla dieter, jobba över, vänta på att bli inringd av bemanningsföretag. Kvinnor som likt mamman i texten inte har något skrivbord att skriva vid, utan måste sitta med skrivmaskinen i famnen. Det handlar om villkoren för kvinnors skapande och liv i generationer före oss, och villkoren för många av oss, nu. Det Märta Tikkanen skriver är ett vittnesbörd om århundraden av kärlekssagor. Århundraden av kvinnoliv. Våra systrars liv.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 05.03.2016 kl. 14:33

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap vid ÅA, men är just nu på utbyte i Sverige och läser journalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Tycker om snälla människor, naturlig kroppsvård, stt skriva och att ligga i timmar framför Netflix. 

Välkommen till min blogg!