När natten är en dag

 

 

 

 

Tiden i juni innan och under midsommar är min bästa såhär års. Juli är jag inte särskilt förtjust i (kanske skulle vara annat om en fick ha semester nångång...) men augusti är sedan riktigt fin. Förutom grönskan, allt som blommar och alla fåglar som kvittrar glatt så är ju ljuset så himla härligt. Vid midnatt är det fortfarande ungefär lika ljust som på dagen. Jag är inte ens irriterad då jag ska sova för jag somnar ofta väldigt bra oavsett. Och med tanke på hur länge vi här i Norden lever i nästan totalt mörker under resten av året så är det ganska fint att vi i alla fall har det här ljuset under sommarmånaderna. Den här tiden när natten är en dag. 

Rubrik

 

Adrienne Westerback
Publicerad 23.06.2017 kl. 20:38

Vem låtsas du vara när du tränar?

 

 

Läste ett inlägg här om dagen där en bloggare berättade att hon brukar låtsas vara Beyoncé då hon tränar, eftersom hon tycker att det är mycket roligare att röra på sig om man sjunger samtidigt. Först ställde jag mig ganska tveksam till det här påståendet, varför måste man alltid ha någon slags idealfigur i huvudet då en ska utföra tyngre mer utmanade grejer både fysiskt och psykiskt? Kan en aldrig bara ha sig själv som ledstjärna i sitt liv, tro på sig själv och peppa den egna framgången? Men då jag väl var på gymmet och hade som mest energi, så visst upplevde jag en viss gnista av att låtsas träna stenhårt och dedikerat som Beatrix Kiddo i Kill Bill- filmerna. Det handlar ju trots allt om individuellt välmående, och om det då känns bättre eller mer motiverande att se sig själv i någon annans skor för en stund så är det knappast till någon större skada. Låtsas du vara någon särskild när du tränar?

 

Adrienne Westerback
Publicerad 09.02.2017 kl. 20:58

Färger att längta till i vintermörkret

Adrienne Westerback
Publicerad 06.02.2017 kl. 20:18

Vinterälsk och vinterhat

Jag är en av dem som går in i lite av en melankolisk period de två första veckorna efter julen. Inte bara är ledigheten snart över igen utan allt härligt julpynt åker också ut väldigt kvickt i många hem. Julgranen förstår jag visserligen att man snart vill bli av med, det samma gäller jultomtarna och julmusiken, för något måste man ju ha att längta efter nästa höst igen. Men de som packar ner julbelysningen, allt de som lyser upp våra ännu så mörka dagar, blir jag lite nervös på. Jag kan ändå längta till våren samtidigt som jag njuter av de mysiga ljusslingorna och snötäcket som gör den här årstiden till en av de vackraste. Jag kan längta till ljusare tider, då solens första värme träffar min hy och gröna knoppar snart brister. För det betyder inte att jag inte njuter just nu, av vintern, mörkret och frosten medan den varar. Februari har kommit och innan vi vet ordet av är det mars, men ännu hinner jag glädjas av lite vinterälsk.

 

Rubrik

 

Adrienne Westerback
Publicerad 01.02.2017 kl. 19:45

Vad ska du öva på i år?

 

 

Det är vanligen vid nyår som folk brukar räkna upp grejer de lovar förbättra med sig själva eller göra mer av inför det nya året (något jag också gjorde och ni kan läsa om här), men istället för att bara ställa onödigt höga krav på mig själv tänkte jag också lista upp några mål. Det här är alltså vad jag kommer att öva på år 2017:

 

- Att vara mer förlåtande mot både mig själv och andra.

- Lyssna bättre på vad folk berättar åt mig.

- Acceptera det som gör mig till den jag är, främst egenskaper och vanor som jag känner mig missnöjd med, och lära mig tycka om dem istället.

- Inte tvinga mig att göra saker som jag verkligen inte vill.

- Men ändå utmana mig själv genom att göra just de saker som skrämmer mig mest, oberoende om det är fråga om studier, jobb eller nya sociala sammanhang. 

 

Rubrik

 

Adrienne Westerback
Publicerad 28.01.2017 kl. 13:24

Låt oss tala om Skam

 

Bild och rubrik

 

Det är och har varit mycket Skam på allas läppar den senaste tiden, och det samma gäller också mig. Tittade klart den tredje säsongen i raketfart och tänkte nu lista några grejer som jag både gillar och inte gillar med denna nordiska serie! P.S. Nej, fiktiva karaktärer i ungdomsserier behöver naturligtvis inte vara fantastiska förebilder men det betyder inte att serien i sig är problemfri. 
 

Det som jag uppskattar med serien:

- Jag gillar Eva, hur äkta hon känns i sin sårbarhet, sin förtvivlan, sin oro och sin osäkerhet. Jag kan relatera till allt det där, hennes problem och tankar i säsong ett. 

- Jag älskar (ytter)kläderna, håret och sminket på de flesta karaktärer. Inte överdrivet gjort men ändå tillräckligt snyggt och tilltalande för att man ska bli ordentligt svartsjuk på deras garderober.

-  Nooras röda läppar får mig att vilja bära läppstift varenda dag,

-   Hela tjejgänget i säsong ett och två gör mig alldeles varm om hjärtat; alla de olika personligheterna som möts, stöttar varandra och blir bästa vänner. 

-   Jag gillar att Vilde, trots sin strävan efter att uppnå en god social status på skolan, ändå är sann gentemot sig själv. Mot slutet av säsong två är jag faktiskt väldigt förtjust i hennes urgulliga personlighet. 

- Det att hemmafesterna får mig att åka tillbaka till gymnasietiden på ett ögonblick varje gång någon av karaktärerna går igenom ett dansande hav av ungdomar som njuter av högt dunkande musik. 

- Jag gillar avsnittet ute i stugan, det om något får mig att nostalgiskt minnas våra sleep overs med mina bästa vänner.

- Jonas utvecklas från en person jag inte förstod mig på i säsong ett till någon jag gillar väldigt mycket i säsong tre. 

- Killarna i säsongen om Isak är för det mesta ett fint gäng (de vinner i alla fall William och Christoffer med hästlängder) och det är fint att se hur bra det tar Isaks nyhet.

- Sanas härliga repliker om religion och fördomar är visserligen något som borde vara självklart, men eftersom det inte är det  så behöver det definitivt bli sagt.

- Det att Eva gör slut med Jonas efter en rätt så strulig säsong ett. Enligt mig visar det på styrka efter stunder av otrolig jobbighet. 

- Det starka systerskapet som i slutändan övervinner allt annat.

 

Det som jag anser att är mindre bra med serien:

- Många killars smått vidriga härskarstekniker. What’s up with that liksom?

- William och Noora. Förlåt men det här paret är ren och skär katastrof från början till slut. Han är mycket riktigt en stor skitstövel, som Noora ogillar starkt vilket hon dessutom påpekar åt honom upprepade gånger, men ändå blir de tillsammans? Nu skyller jag ju alltså inte på henne, utan sättet serien porträtterar deras förhållande. Det hela är ju förstås också många flickors vardag, att de känner sig otrygga med den de älskar. Men varför kan inte Noora då bara behålla sitt coola lugn gentemot William och avvisa honom, medan hennes sårbarhet skulle visa sig på andra plan istället? 

- Det att Sana får representera en hel religion och att Chris är den där roliga, tjocka tjejen. Så himla slitet det där och något som jag ärligt talat är väldigt trött på. Chris är definitivt en av mina favoriter men det är lite problematiskt tycker jag. Så jag hoppas att någon av de uppkammade säsongerna handlar om dem.

- Sättet killarna i säsong tre sitter och glor på flickorna som dansar. Det är definitionen av ”the male gaze” om någon undrar.

- Då killarna försöker peppa Magnus att närma sig Vilde och menar att han måste se sig själv som ”ett rovdjur” och att hon är hans ”byte”. Vad sjutton, frågar jag mig? Och detta problematiseras alltså inte? Magnus beter sig naturligtvis en hel del bättre än så men det rättfärdigar inte metaforen.

Serien var inte riktigt så ”annorlunda” som jag fick intrycket av genom alla rykten, men å andra sidan kanske jag hade för höga krav på den också. För jag gillar verkligen de flesta av karaktärerna och serien är väldigt lätt att se på, intrigen är spännande och verklighetstrogen på många sätt. Men problematisera måste man alltid få göra. Bara för att det är en ”ungdomsserie” så är den väl knappast särskilt långt från många vuxnas verkligheter, eller hur? Om en inte kan problematisera en ungdomsserie, utan istället dalta med den, så är det inte bara ett nedvärderande av unga människors liv utan också ett insinuerande att världen bara kan förändras till en viss gräns. Vilket jag alltså inte håller med om. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 21.01.2017 kl. 22:14

När man bränt ut sin kropp

 

Det är ganska länge sedan jag skrivit om min utmattning här på bloggen, så jag beslöt mig för att göra en inlägg om utbrändhet. Idén till det här inlägget fick jag av Underbara Clara och rubriken är också den lånad av henne.

Det började i maj förra året. Redan andra eller tredje dagen på sommarjobbet kände jag att något var fel men ignorerade det. Jag intalade mig att det bara var nervositet och mina eviga krav på att klara av allting perfekt som spökade i mitt huvud. Jag jobbade två veckor och åkte sedan utomlands en vecka, fast övertygad om att det skulle kännas bättre då jag återvände, men jag kunde inte ha haft mer fel.

Jag var inte bara stressad och spänd under arbetstiderna, utan så fort jag slutade kände jag ångest inför följande arbetspass. Jag hade svårt att somna, sov dåligt, hade mardrömmar och vaknade illamående och utmattad varje morgon. Det blev en ond cirkel som efter en månads tid resulterade i att jag grät nästan konstant: hemma, på nätterna och till och med på jobbet då ingen såg. Jag kände mig urusel, otacksam och som världens sämsta människa, men samtidigt förstod jag att det inte kunde fortsätta så här. Jag insåg att jag inte orkade leva på det sättet en hel sommar helt enkelt.

Så jag bokade en tid hos studenthälsan med en enda önskan: att få hjälp. Den dagen jag åkte dit var en av de värsta och bästa i mitt liv. Jag började nästan omedelbart att gråta då jag skulle förklara för psykiatern hur trött och värdelös jag kände mig på jobbet. Men jag tror att jag till stor del samtidigt grät av lättnad. Det fanns äntligen någon som lyssnade på mig. En timme senare satt jag ute på parkeringen i min bil igen efter att nyss ha ringt till min chef. Jag hade berättat att jag inte skulle komma på jobb de närmaste två veckorna på grund av utskriven sjukledighet. Han tog det bra. Samma gjorde min överansvarige på jobbet då hon ringde och försäkrade mig om att min hälsa går före något annat. Jag var lättad men också skärrad, skrämd och trött. Veckorna av sjukledighet var de bästa och de värsta någonsin: jag hade dåligt samvete som aldrig förr men jag hade prioriterat mig själv först, och det är egentligen först såhär på efterhand som jag inser värdet i den handlingen. Jag vågade ge upp, medge att jag var svag och hade slut på all ork, i en värld som uppskattar multitasking och en energinivå på 200%. Det var modigt och jag är stolt.

Jag ser människor varje dag, bland både familj och vänner, som jobbar otroligt hårt, hårdare än jag någonsin gjorde innan min utbrändhet, och som visserligen är rädda för att gå in i väggen men ändå fortsätter som tidigare eftersom inget ännu har gått riktigt snett. Men grejen med utbrändhet är att en inte märker det förrän efteråt, det går inte att förutspå. Och det enda sättet att förebygga det är att tampas med sitt dåliga samvete över sin inbillade ”lathet” och ta avstånd från allt som känns för mycket. Om det så är umgänge med vänner, skolarbeten eller något annat. För det betyder ju inte att en inte är intresserad eller inte bryr sig om sina nära och kära, det betyder bara att en sparar energi till en annan gång när orken är större.

Efter min sjukledighet tog det flera månader innan jag på allvar kunde medge för mig själv att det nog var utmattning det hela hade handlat om. Jag som sett det som en omöjlighet att jag skulle ha jobbat för hårt eller för mycket. Alla andra runt mig gjorde så mycket mer och var ju betydligt aktivare än jag? Att sluta jämföra sig själv med andra är bland det svåraste för många, men faktum är att vi alla är olika. Det vi klarar av är individuellt och vi bränner även ut oss vid olika skeden. Det är därför otroligt viktigt att verkligen tillåta sig att med jämna mellanrum inte behöva göra någonting alls. Jag skulle nästan påstå att det är det absolut snällaste du kan göra för dig själv. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 20.01.2017 kl. 17:36

Läsnä tässä hetkessä - konsten att vara medvetet närvarande

 

Inlägg nummer två ur min vårtag, i vilket jag skriver utgående från en annan rubrik.

Var och varannan dag läser jag en artikel, ett blogginlägg eller en status om personer som reflekterar över sitt beroende av sociala medier och stressen som dessa för med sig. Eller ja, inte de sociala medierna i sig, men det faktum att man genom dem ständigt håller sig uppkopplad. Det gör de flesta riktigt stressade, verkar det som. Så till den grad faktiskt att jag själv känt av betydligt större koncentrationssvårigheter på sista tiden, jämfört med förut. Jag kollar ständigt min telefon, är spänd och kan knappt titta en film utan att hålla på med andra grejer samtidigt. Avslappning var mig ett totalt okänt fenomen.

Jag är ofta väldigt nervös också. Stressad över det mesta i min vardag. Tankarna snurrar vanligen på i en jobbig hastighet som gör det så gott som omöjligt att fokusera på någonting överhuvudtaget. Om jag inte skriver upp en to do- lista vet jag inte bara i vilken ordning jag ska göra allting som absolut måste göras, utan det är dessutom lätt hänt att jag glömmer bort grejer också. Effektiviteten sjunker dubbelt så låg medan energin som går åt till hela processen däremot är enorm. 

När jag väl kommer hem efter en heldag i biblioteket är dammet på golvet, de smutsiga kläderna i tvättkorgen och disken på diskbänken bland det sista jag orkar bry mig om. För diskande, städande, vikande av kläder, och sånt, är nämligen inget jag vill slösa min tid på då jag väl är ledig. Det är liksom inte min tid. Min tid ska ju sparas till roliga grejer, sådant den är värd att läggas ned på. Min tid är definitivt inte den som jag till största delen verkligen sedan spenderar på i stort sett allting jag gör. Det är inte min tid

Men sedan började allting köra ihop sig. Det fanns liksom ingen tid för mig längre. All tid jag tillbringade gick ju åt till allt annat. Jag tillbringade tid på diverse grejer, men problemet var att det var sådan tid som jag inte alls räknade till min. 

I två veckor har jag nu skrivit morgonsidor, gjort meditationsövningar om kvällarna och försökt dra några djupa andetag så fort stressen kryper an på mig. Men det handlar inte bara om att vara medvetet närvarande under några utvalda stunder om dagen. Poängen är att sakta men säkert försöka vara närvarande hela tiden. När jag skriver, när jag läser, när jag städar, när jag äter, när jag talar, när jag går till campus - hela tiden. Det är inte det minsta lätt, men redan det att jag är medveten om att jag försöker så ofta jag kommer ihåg det så lättar humöret. 

Andningen får mig att bli medveten om just det, det att jag andas, och ingenting annat just då i den stunden. Luften, utvidgandet av mina lungor, känslan i kroppen och den närmaste omgivningen, just då. Det är klart att jag önskar kunna njuta av nuet oftare, men för tillfället är de här sekunderna guld värda. De här sekunderna då jag är medvetet närvarande i precis just den här stunden.

Fullkomligt läsnä, tässä hetkessä. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 04.03.2016 kl. 17:54

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap vid ÅA, men är just nu på utbyte i Sverige och läser journalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Tycker om snälla människor, naturlig kroppsvård, stt skriva och att ligga i timmar framför Netflix. 

Välkommen till min blogg!