Förbjuden kärlek i Ormbunkslandet

 

 

 

Ormbunkslandet, 2016, Elin Bengtsson

Margit går sitt sista år i gymnasiet och har nyligen fått sitt liv försatt i spillror. Hon är förälskad i Mika men han har avvisat henne och stuckit iväg hemifrån för att göra militärtjänstgöring istället. Han ansåg inte att deras förhållande var hållbart. Margit som aldrig kunnat tänka sig ett liv utan Mika åker i förtvivlan och utan några som helst framtidsplaner ner till Malmö, där hon snabbt flyttar in i ett kollektivboende och börjar arbeta på en kyrkogård. Under månaderna där bygger hon sakta upp ett nytt liv, där aktivistisk politik är vardag och även kärlek ges utrymme. Margit och Mika är syskon, och inget kommer någonsin att bli det samma igen.

Bengtsson visar exakt hur briljant, emotionellt omtumlande och aktuell ungdomslitteraturen kan vara då den är som allra bäst. I Ormbunkslandet tvingas läsaren sätta sina egna värderingar på spel och verkligen reda ut var en själv står i förhållande till bokens teman. Men incesten blir aldrig det enda eller ens det huvudsakliga som behandlas, utan det är en bok om kärlek, vänskap, och förtryck, om klass, etnicitet och sexualitet. Romanen handlar om att få sitt hjärta krossat, melankolin efter det och att ändå försöka ta sig igenom vardagen. Det är den bästa bok jag läst på länge, och den kommer förmodligen alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 22.03.2017 kl. 15:04

Harry Martinsons Aniara

 

 

"Aniara, Harry Martinsons stora rymdepos, är på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. Men kanske är det först idag som rymdeposet fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk."
- Baksidan av boken

När jag tänker tillbaka på min egen uppväxt kan jag lätt konstatera att stora delar av uppfostran hemifrån, via utbildningen och även massmedierna alltid har betonat ett visst miljötänk på ett eller annat sätt. Att människorna kommer vara orsaken till sin egen undergång är till exempel något man hört både till lust och leda så länge jag kan erinrar mig: glaciärerna smälter, klimatet förändras, allt fler djurarter är utrotningshotade, hela naturområden förintas och krigandet kommer troligen aldrig att upphöra. Men trots allt detta bemöts dessa insikter med en nästan förbluffande lättja, även från min sida. Vi är medvetna om att det vi gör idag kan ha mer än ödesdigra konsekvenser för framtida generationer, men vi väljer ändå att blunda för detta och fortsätta som vanligt. Är vi egoistiska? Dumma? Arroganta? Förmodligen stämmer flera alternativ in, men framför allt misstänker jag att vi helt enkelt är rädda. Framtiden och eventuella världsepoker i ofantlig misär är något så till den grad tyngande för våra psyken att vi låter sådana tankar ligga djupt begravda. Ibland kommer de upp till ytan, vi begrundar dem, omformar möjligen några livsval baserat på dem, men låter dem sedan sjunka ner igen och stanna där, så att vi kan fortsätta med resten av vardagen i vanlig ordning.

Aniara blir hur som helst en vacker och episk dikt om vad som varit, det som är, vad som eventuellt komma skall, och naturligtvis med ett kritiskt och dystopiskt perspektiv. Rymdfarkosten i verserna och diktverket med samma namn glider samman för att tillsammans bilda en berättelse som öppnar upp för en tidlös resa genom universum, 1950- tal, science fiction, lyrik, språk och läsarens egen samtid. Rymdeposet Aniara förblir en tidlös revy över livet och människans varande i kosmos; en reflektion över tänkande och kännande genom historien, i nuet och vidare in i framtiden. En läsning jag inte hade velat vara utan. 

Adrienne Westerback
Publicerad 05.05.2016 kl. 18:21

Torsdagsbarn - en recension

 

 

I Torsdagsbarn (eng. Thursday's Child), skriven av Sonya Hartnett, får läsaren dyka in i en berättelse som utspelar sig på Australiens dammiga landsbygd under 1930- talet, baserad på minnen ur Harper Flutes barndom. Harper Flute är det mellersta barnet i en syskonskara på fem och även det aktiva ”jaget” vars perspektiv en får följa hela romanen igenom. Harper väljer att inleda sitt berättande vid den tidpunkt som hon själv på efterhand anser vara roten till resten av händelseförloppet i familjens liv. Och allting börjar enligt henne med den yngre brodern Tin. 

Tin är redan i fyra års åldern en väldigt tystlåten och vaksam pojke, men efter de händelser som Harper ser som avgörande för hur allting sedan blev så inleds hans förändring mer abrupt. Familjens femte barn föds samma dag som Tin blir tvungen att gräva sig ur en farlig situation för första gången, och Harper tror att bägge grejer är lika betydande för vad som sedan sker. Det är nämligen efter detta som Tin väljer att krypa ner under huset och fortsätta gräva omkring i jorden i sin ensamhet. Det som till en början kunde ses enbart som en oskyldig liten hobby (visserligen en rätt så udda sådan) konstateras snart av såväl familjemedlemmarna som läsaren vara någonting betydligt mer. Grävandet blir från och med denna stund därför ett såväl övergripande som centralt tema i boken, samtidigt som det förblir något av ett sekundärt fenomen i relation till den övriga livsskildringen. Efter att ha accepterat Tins förunderliga talang och öde lever alltså familjen på som vanligt ovanför markytan, i sitt desperata försök att överleva fattigdomen, misären och de eländiga inträffanden som drabbar dem gång på gång.

Eftersom jag var medveten om att det var en ungdomsroman jag skulle komma att läsa då jag lånade boken, så måste jag medge att jag blev mycket överraskad över hur otypisk den är för sin genre. Nu har jag inte läst en ungdomsbok på länge men av dem jag har i mitt gamla rum hemma hos mina föräldrar är det nog få som kan jämföras med Torsdagsbarn. Språket har inte gjorts lättare, stilen är inte mindre klyftig och själva intrigen är minst lika hisnande som vilken annan vuxenroman som helst. De knivskarpa metaforerna målar inte bara upp hela scener utan även verkliga, förnimbara känslor ju djupare läsaren sjunker in i livet hos familjen Flute. Ying Toijer- Nilsson för Svenska Dagbladet har skrivit följande: ”Det känns som om Hartnett har klippt ut ett stycke liv utan början eller slut och lagt fram det till beskådande. Sådan här är tillvaron.”

För det är verkligen en livsskildring, ur ett växande barns perspektiv. Det fantastiska som Hartnett dock lyckats skapa är ett berättande som sker i förhållande till Harpers ålder, vilket formar ett slags filter på historien under dess utveckling. Filtret gör att Harper inte alltid förstår vad de vuxna talar om eller vad familjens livssituation egentligen innebär, så läsaren får många gånger själv rycka in och tolka omständigheterna. Men det viktiga att inse här är att Harpers reflektioner ändå inte är mindre sanna, utan hon återger allting precis som hon kommer ihåg det. Med tiden nöts filtret dessutom sakta upp, vilket Harper själv också konstaterar då hon tänker tillbaka på hur hon så småningom började uppfatta grejer på nya och litet annorlunda sätt, något jag misstänker att många kan känna igen sig i. Hartnett gör det också så otroligt klart hur en och samma fysiska kropp, själsligen kan vara så många olika personer på samma gång, under en livstid. 

Tins grävande då? Någon trodde han försökte skapa lugn och ro i tillvaron, en annan trodde han var avundsjuk på familjens nya minsting och därför valde att försvinna. Harper var säker på att Tin bara var född till att gräva. Själv misstänker jag att det ganska långt är upp till den individuella läsarens personliga tolkningar. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 27.04.2016 kl. 11:49

Våldet och Tarantino

 

Bild

 

Igår var jag på bio för att se Quentin Tarantinos senaste och åttonde film: The Hateful Eight. En av mina kompisar som var med informerade mig att den skulle vara 2 timmar och 57 minuter lång, men om handlingen hade jag ingen förhandsuppfattning. Dock är jag ju rätt bekant med Tarantinos verk överlag så jag förväntade mig naturligtvis någonting annorlunda och extra, i filmväg överlag vill säga, för särskilt avvikande från hans tidigare filmatiseringar var den kanske inte. 

I filmen möter vi åtta stycken definitivt skumma karaktärer - i en efter inbördeskrigsanda - som på grund av hotande snöstorm tvingas spendera tid tillsammans i ett ställe kallat "Minnie’s Haberdashery" beläget ute i ödemarken. Individerna är av diverse slag och det är spänt mellan dem alldeles från början, speciellt då en av huvudpersonerna misstänker att något måste ha hänt den försvunna ägaren till stugan de befinner sig i - Minnie. Utan att gå desto närmare in på detaljer om vare sig intrig eller avslut så var detta en Tarantino i ordets sanna bemärkelse: hårda repliker (i breda dialekter), långa konversationer, råa personligheter och vridande suspens. Jag gillade miljön, scenerna och musiken, som alla gemensamt satte en obehaglig ton redan inledningsvis. Det att den första halvan löper i en alldeles frustrerande långsam takt var dessutom retsamt tilltalande, särskilt då man hunnit vänja sig vid att allt på filmduken ofta ska ske i sådan fart att man knappt hänger med överhuvudtaget. 

Det fanns en kort stund då jag faktiskt betvivlade mina tidigare fördomar om Tarantino och hans ökända förkärlek till sprutande blod, men snart nog kom filmen till sin bristningspunkt. Våldet var som vanligt brutalt, fysiskt, och överskred många av fantasins gränser. Och ja, blodet sprutade även det. Det jag någon gång funnit underhållande fick mig nu att spännas av ångest och illamående i fåtöljen. Men kanske det är så Tarantino vill ha det. Synd bara att knappast så många i filmens publik kommer söka efter gömda budskap, utan istället njuta av det, i allmänhet annars också så, välrepresenterade maskulina våldet. 

Jag gillade fonten på bland annat titeln som var charmigt 60- 70- tal (?) och visst fanns det repliker som fick mig att skratta mycket, för att de var roliga. Suveränt skådespeleri i en icke- kronologisk tidslinje var välgjort, men inte så originellt vid det här laget. Jennifer Jason Leigh gjorde en fantastisk Daisy Domergue, men hon innehar också den enda kvinnliga huvudrollen. För Minnie är ju försvunnen. Och även om Tarantino menat att:

“Violence is hanging over every one of those characters like a cloak of night,” he said. “So I’m not going to go, ‘OK, that’s the case for seven of the characters, but because one is a woman, I have to treat her differently.’ I’m not going to do that.”

så blir Domergues övertydliga blåtira under det vänstra ögat en oundviklig länk till våld i hemmet, och därför också något som äcklar mig mest. För om det eventuellt finns något som är mer representerat än hegemoniskt våld i medierna, så är det nog våld mot kvinnor. Här ekar skrattet långt borta. Det ges faktiskt också bara en enda konkret orsak till att Domergue skulle vara förtjänt det fysiska våld som hon utsätts för kontinuerligt hela filmen igenom: nämligen hennes rappa käft.

En annan recensent beskrev upplevelsen i ett nötskal: det fanns vissa fina delar, men helheten var som att se någon rycka vingarna av en fluga. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 04.02.2016 kl. 23:01

Mord på Shetland

 

Bild

 

När det gäller läsning så hör deckargenren inte riktigt till den i vilken jag oftast väljer mina böcker. Brittiska, filmatiserade deckarserier utan överdrivna labbundersökningar á la amerikansk tv är däremot en helt annan femma.

Shetland baserar sig på Ann Cleeves detektivromaner om polismästaren Jimmy Perez (Douglas Henshall), som efter några år på fastlandet återvänder till ön med styvdottern efter sin frus bortgång. Perez har rötterna från ögruppen och upptäcker att han verkligen trivs i det lilla samhället. Efter att ha sträckkollat den svensk- danska Brons tre första säsonger på bara några dagar innan jul var jag fast besluten att jag i fortsättningen skulle hålla ögonen öppna för mer nordisk film, och litteratur också för den delen. Shetland är inte nordic noir, men miljön gör mig inte bara påmind utan även alldeles förtjust. Den nästan ständigt grå himlen, kyliga klimatet och gröna vyerna förminskar inte heller detta alls. 

Bild är alltså enligt mig imponerande, men resten då? Karaktärer, skådespeleri, intrig? Shetland är en väldigt jordnära och lugn serie, karaktärerna är lätta att finna tycke för och mycket av det beror förmodligen av duktiga skådespelare. Jag känner mig inte lurad eller som att det jag tittar på är totalt orealistisk fiktion. Serien är hemtrevlig, rolig och vacker på ett sätt som jag inte helt upplevt innan, i alla fall inte då det kommer till deckare. Men framför allt visar Shetland hur en utåt sätt anspråkslös serie om ett litet samhälle vid en blåsig kust kan vara både otroligt spännande och mäktig, utan att överdriva det minsta. 

För tillfället väntar jag på det sista avsnittet som sänds nu på lördag, klockan 19.30 på Yle TV1. 

Adrienne Westerback
Publicerad 12.01.2016 kl. 00:29

Fröken Frimans krig - en recension

 

Bild

Första gången jag introducerades till Fröken Frimans krig var jullovet år 2013 då jag råkade se några glimtar ur dess finska TV- sändning. Min mamma förklarade visserligen den intressanta intrigen redan då men serien föll trots det i glömska för min del. Därför bestämde jag mig, då den andra säsongen sändes under julhelgen två år senare, att det var hög tid att se vad den hade att erbjuda.

Fröken Frimans krig är en svensk miniserie på SVT där de huvudsakliga temana är kvinno- och klassfrågor i början av 1900- talet. Alldeles särskilt i centrum ligger kampen om kvinnlig rösträtt, men på vägen dit vill Dagmar Friman visa det patriarkala samhället att en kvinna minsann också kan göra allting en man kan. Det försegår en massa ”matfusk” i Sverige under tiden som dramat utspelar sig där mängder av ohygienisk, rent av farlig mat går åt till försäljning och de som drabbas mest är människor av lägre samhällsklass. Friman bestämmer sig således att grunda ett matkooperativ vid namn Svenska Hem, med kvinnor och för kvinnor, där inget fuskande med vare sig livsmedel eller kvinnors potential ska förekomma överhuvudtaget. Vägen är naturligtvis inte enkel. Svenska Hem utsätts för starkt motstånd av ett samhälle som anser att kvinnor faktiskt inte vill rösta, eller skulle vara logiskt tänkande varelser som förstår sig på politik för den delen, och att den enda platsen de därmed är lämpade för är hemmet, framför spisen. 

Det mynt som till en början verkar vara väldigt ”vit feminism”, visar sig med tiden ha fler sidor än så. Det görs också klart att det inte är något fel med hushållsarbete eller att stanna hemma, men det bör vara kvinnans eget val, och i sådana fall inte det enda valet hon har. Tittaren möter ensamstående kvinna som väljer att ta hand om ett fosterbarn, kvinna i olyckligt äktenskap men som älskar sina barn mer än något annat, stolt arbetarkvinna som alltid har svar på tal, glad kvinna med stort hjärta, ung och nyförälskad kvinna, envis kvinna med starka åsikter. 

Dramaserien må vara en ”välspelad katastrof i vackra kläder” (Aftonbladet, 2013), men jag kan ändå inte låta bli att falla pladask. För även om det man som tittare till största delen möts av är tjusiga kostymer á la svensk överklass och ett språk som ibland kan kännas aningen för stelt, så är det för var och en värt att se bort om ytan. Fröken Frimans krig är fullproppad av spänning, humor, iver, glädje och sorg. Men man finner också värmande vänskaper, lojalitet, styrka, kraft, envishet, tålamod och kärlek. Och jag hoppas verkligen på ytterligare en säsong av de här kvinnornas outtröttliga kamp i en föränderlig tid. 

Adrienne Westerback
Publicerad 08.01.2016 kl. 23:55

Feministisk filmrecension av Star Wars: The Force Awakens

 

 

Det är redan en vecka sedan min mamma, syster och jag åkte in till Åbo för att se Star Wars: The Force Awakens på bio. Inte helt otippat kanske så har jag varit ett litet fan av fenomenet allt sedan jag såg filmerna på gamla VHS- kassetter som 11 åring. Precis som många innan mig drömde jag Jedidrömmar och hade en nästan smärtsamt önskan om att få åka på äventyr till fjärran galaxer för att slåss på de godas sida. Men hur mycket jag än gillat, och fortfarande gillar, dessa filmer är det trots allt omöjligt att vara blind till koncept som helt enkelt inte är hållbara.

Star Wars: The Force Awakens är en kraftfull film vars första intryck gjorde mig relativt imponerad. Humor, spänning och nostalgi vävdes samman på ett fint sätt, enligt mig, och skådespeleriet klagar jag inte på. För att vara helt ärlig återupplevde jag behovet av att få lämna det här solsystemet, besöka andra planeter och utbilda mig till pilot, och hur löjeväckande det än låter så tolkar jag den här känslan som ett tecken på en medryckande film! Det som helt tydligt också varit viktigt för filmskaparna är att ge till och med den mest okunnige tittaren en känsla av sentimentalitet. Inte mig emot, jag gillar nostalgi, men ibland måste man bara ge sig. Det här är trots allt en självständig film, en del av en serie, och då är jag av åsikten att litet originalitet inte skulle skada någon.

Från ett feministiskt perspektiv då? Ja visst, mycket har förbättrats sedan ”the good old days”. I de bägge huvudrollerna har vi till exempel en vit kvinna (Rey) och en svart man (Finn). Istället för Yoda har vi en, annars skrämmande lik honom, varelse med mer feminina drag som de söker upp i behov av hjälp och råd. Leia Organa är mer känd som general än prinsessa nu förtiden. Finn blir ganska snabbt den rolige, medan Rey visar sig vara både kvicktänkt och en utmärkt pilot som har har Kraften stark inom sig. Utöver detta kan jag inte påstå att det finns något desto mer fantastiskt eller överraskande att hitta. Jag saknade verkligen feminina piloter (eller  viktiga kvinnor överlag), varierande hudfärg bland de större karaktärerna och allmänt brytande från normerna, men här fick jag tyvärr bli besviken. Våldet var även det som sig brukar i väldigt rå, hård och fysisk form, inte helt överraskande alltså. 

Jag rekommenderar starkt att titta på Anita Sarkeesians mer uttömmande recension av filmen här! Sarkeesian är erfaren mediakritiker och har verkligen hittat de ömma punkterna jag vanligen själv brukar missa. Den här gången hade jag dock lyckats ganska bra, och jag delar hennes åsikt om att de kommande två uppföljarna har alla potential att lyckas!

Adrienne Westerback
Publicerad 04.01.2016 kl. 20:17

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap vid ÅA, men är just nu på utbyte i Sverige och läser journalistik vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Tycker om snälla människor, naturlig kroppsvård, stt skriva och att ligga i timmar framför Netflix. 

Välkommen till min blogg!