DIY-tapet av boksidor

Mina föräldrar har låtit renovera vår sommarstuga sedan i fjol somras och nu under våren görs de sista finslipningarna. En av min mammas drömmar har bland annat länge varit att klä en vägg med boksidor ur någon av hennes favoritböcker och nu äntligen kunde vi verkställa det projektet! Redan förra året inhandlade jag Sagan om ringen-trilogin i pocket på engelska i ett antikvariat i Åbo och nu under veckoslutet fixade vi ihop väggen. Det blev så himla snyggt alltså! Och det var inte det minsta svårt heller, så detta lilla DIY-pyssel rekommenderar jag alla bokälskare eller inredningssugna som vill tillföra något lite mer eget till sitt hem. 

 

Du behöver:

En tom vägg

En eller flera böcker, gärna någon du själv gillar

Tapetklister (vårt var i rosa färg för att se var man klistrat, men det är inte nödvändigt)

En pensel

Tidningspapper eller dylikt att ha som skydd på golvet

En stege

 

 

 

 

Vi är mycket nöjda med resultatet och rummet fick genast en egen karaktär. Otroligt mysigt att gå nära väggen också och studera de olika sidorna, dikterna och kartorna vi klistrade upp. #ratatasbloggutmaning

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 21.05.2017 kl. 22:31

När inspirationen kryper tillbaka

Det är snart en månad sedan jag uppdaterat bloggen senast, vilket också betyder att jag inte skrivit ett enda inlägg under hela aprilmånad. Ibland går det bara inte. En dålig dag följer en annan och lusten ligger hårt på noll. Men det är helt okej tycker jag. Ibland finns det svackor och det kan en ju ändå inte göra så mycket åt så hjälper heller knappast att racka ner på sig själv över det. En del grejer har dock hänt! 

 

1. Jag lämnade in slutversionen av min kandi förra onsdagen! Helt sjukt. Nu har jag inga kurser eller något studierelaterat att göra resten av det här läsåret och det känns lika overkligt som bra. Nu hoppas jag bara att det inte blir nåt krångel utan att den går igenom relativt problemfritt. Vitsordet är jag inte himla bekymrad över eftersom jag mest bara ville ha det överstökat också. Men det känns alltså väldigtväldigtväldigt bra!

2. Jag tillbringade påsken hos mina föräldrar på landet och det var också skönt. Sovmorgnar, netflix, roman, skogspromenad med världens bästa hund, bli bjuden på restaurangmiddag, träffa vänner en ser allt för sällan och god hemlagad mat. 

3. Jag fick bekräftat att jag har SOMMARJOBB på ÅU! Väldigt glad över det. Har ingen aning om vad jag har att vänta men det är hur som helst det ett av dom första stegen i rätt riktning.

 

Nästan skrämmande positiva grejer den senaste veckan alltså, men bra så. För nu är kandiskrivandet över och jag känner skrivinspon igen. Inspirationen att vara kreativ och idérik och ivern att få skriva av mig fyller mig på nytt och det känns bra. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 24.04.2017 kl. 20:19

Nyårslöften inför 2017

 

Bild

 

Det här med nyårslöften väcker ofta ganska starka känslor, i alla fall enligt min erfarenhet. Bland mina vänner spridde sig åsikterna enligt den ganska allmänna uppdelningen där en inte riktigt förstod sig på dessa löften medan en annan var ivrig som få och redan hade listat långt över tio nya. Läste själv igenom min nyårslöften jag listade upp förra året den här tiden, men istället för att gå igenom dem här och konstatera hur mycket bättre det skulle kunna gått så beslöt jag mig för att skriva några nya istället. Mina nyårslöften för 2016 hittar ni här!

År 2017 vill jag vara snällare mot mig själv. Inte ställa så hårda krav hela tiden utan vara mer accepterande mot både mig själv som person och det som händer runt om mig. Därför tänker jag inte räkna upp grejer jag ska försöka göra mer eller mindre av á la fjolårets lista utan istället bara låta mig glida fram genom vardagen som är livet och göra mina val vart efter jag möter dem. Det jag dock ska försöka, mest för att jag märkt att det får mig att må mycket bättre, är att se något positivt i det mesta; tillåta mig vara lycklig över små saker, känna iver inför framtiden, och våga omfamna alla osäkerheter som hör livet till. 

Brukar ni lista nyårslöften åt er själva, hurdana har ni det här året i sådana fall? Och hörni: ta det lugnt, ät gott och ha ett riktigt trevligt nyårsfirande - vi ses nästa år! <3

 

Adrienne Westerback
Publicerad 31.12.2016 kl. 14:15

I mitt huvud år 2006

En liten lista över vad jag själv tror att pågick i mitt huvud för tio år sedan. :)

 

Jag längtar efter:

Jullovet! Pyntandet, ledigheten, klapparna och julaftonen då mormor, morfar, farmor och moster kommer för att fira jul med oss. Förutom det längtar jag också efter att bli äldre, fylla 13 eftersom det är coolt tal och att äntligen bli tonåring. 

Jag ledsen över:

Att saker och ting i vardagen alltid ska vara så krångliga. Jag vill inte bråka med mina föräldrar men ändå känns det som att vi inte är av samma åsikt gällande någonting alls nu förtiden? Att vara trotsig ses inte som ett positivt kritiskt tänkande utan man blir genast stämplad som ”förvirrad och vilsen”. Det är svårt att upprättahålla lika goda skolvitsord som förut då en samtidigt börjar känna sig så trött på så mycket helt plötsligt. Jag vet inte riktigt vem det är som jag vill vara bland alla tusentals alternativ och i mitt huvud snurrar miljontals tankar med en fart av ljusets hastighet och jag kan knappt greppa någon av dem. Jag börjar sakta uppfatta livets komplexitet.

Jag äter helst:

Mat fram om godis, pizza och tortillas är favoriter.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:

Att snart gå ut lågstadiet och att börja i helt ny skola i årskurs 7.

Det finaste jag vet är:

Fina filmer och vacker musik som väcker känslor.

Jag läser:

Harry Potter och halvblodsprinsen, The Lion the Which and the Wardrobe och tidningen Cosmopolitan. 

Jag är galet stressad över:

Att inte passa in nånstans och tampas hela tiden med funderingar över hur omgivningen uppfattar mig.

Jag lyssnar helst på:

NRJ Hits 6 och Rihanna.

Jag drömmer om:

Att få skriva min egen roman. Men också att få börja gymnasiet och läsa mig till bra vitsord, luska ut vad det är jag är tillräckligt intresserad av för att fortsätta studera på universitet, bli duktig på mitt framtida jobb och vara lycklig.

Jag blir nostalgisk av:

Filmer jag brukade titta mycket på som riktigt liten: Bernhard och Bianca, Micke och Molle, Trolltrumman och så vidare.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 10.12.2016 kl. 21:36

Jag vill göra detta till en "må bra"- blogg

 

Krispig luft som nyper tag i kinderna, gröna löv som börjat lysa i gult och rött, och halsduken som plötsligt inte bara är en trevlig accessoar utan verkligen behövs för att en ska hållas varm. Hösten närmar sig minsann med stormsteg. 

De senaste månaderna har varit en otrolig berg- och dalbana för mig, vilket jag till en del bloggade om ännu i juli, men inte på ett tag nu. För att göra en lång story kort är allt ändå helt okej. Sjukledigheten tog slut, jag återvände till jobbet, fortsatte äta mina mediciner, och vips började jag känna mig mycket bättre. Eller ”vips och vips”, det dröjde ju nog några veckor, men i alla fall. Studierna har sakta börjat på nu och det finns många grejer i livet som förtillfället får mig att vilja leva lite mer intensivt. Rätt så positivt med andra ord! 

Det finns mycket jag både borde och vill skriva om, men främst är jag inne på att den här bloggen från och med nu ska bli en ”må bra blogg”. Vad innebär det då undrar ni? Ja, det låter ju väldigt flummigt och det kommer det förmodligen också att bli. Tanken är hur som helst den att jag helt enkelt kommer att prova på saker, både fysiskt och psykiskt; recensera, fundera, skriva och tipsa om sådant som får mig att må bra eller som jag hoppas skulle ge mig någon slags positiv stimulans. Det här betyder dock absolut inte att feminism eller ”genus- tänk” kommer att försvinna ur inläggen, tvärtom. Feminism och jämställdhet ingår enligt mig i allra högsta grad i konceptet att må bra. 

Kommer bli så himla spännande att få fortsätta utmana mig själv och mitt skrivande igen! Och att få skriva om sådant som intresserar mig, här i min älskade blogg. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 19.09.2016 kl. 21:29

Isolerande bubblor och söndagsbabbel

 

Det är mycket just nu. Och med mycket menar jag inte att jag lever ett aktivt, hektiskt eller på något sätt spännande liv i vilket jag gärna tar emot spännande utmaningar med ivrig entusiasm. Nej. Det är mycket på gångs i mitt huvud, i mina tankar, med min mentala ohälsa. Det är dock intressant hur bloggen nästan automatiskt får reflektera allt det här, och genom min totala tystnad. Då jag mår bättre, känner mig frisk och mer livfull, så har jag också energi nog att fylla inläggen med varierande texter och bilder från min vardag. Men riktigt så är inte fallet då jag befinner mig i en period som den här. Ibland varar det bara någon dag eller vecka, andra gånger håller det i sig ännu längre. Jag söker förgäves en källa till inspiration men det som saknas är väl mest en känsla av att ha ett ordentligt syfte. Och jag skriver inte det här bara för att få förklara mig, utan också för att avskrivandet alltid hjälpt mig att reda ut och se klarhet i det här oändliga kaoset av tankar. 

Något som dock lyckas sippra igenom min isolerade bubbla av negativitet just nu är funderingar över framtiden. Om allt går väl kommer jag nämligen att skriva min kandidatavhandling nästa läsår och fram tills den här våren har nästa steg i planen alltid varit att genast fortsätta med magisterstudierna. Men need less to say så har jag alltså börjat ifrågasätta det. Så nu har jag listat upp olika former av vägskäl istället:

Ta ett mellanår. Bo i Åbo men jobba, samla krafter efter flera år av studier och fundera över vad jag kunde tänkas göra till näst.

Ta ett mellanår, av vilket jag jobbar till cirka hälften och reser till andra hälften.

Söka till ett annat annat magisterprogram. Antingen genusvetenskap eller något liknande utomlands, som till exempel England eller Skottland, eller en helt annat linje inom Åbo Akademi. 

Fortsätta med magisterstudierna i Åbo men åka på utbyte under det första året.

Just nu känns alla lika möjliga som omöjliga. Vet inte vad jag helst vill. Eller jo, jag vill utomlands och jag vill studera någonting som känns meningsfullt samtidigt som jag känner att jag kommer någon vart med det. Jag älskar att skriva, mer än så känner jag inte just nu, samtidigt som filmstudier av något slag eventuellt skulle kunna vara mer konkret efter att ha studerat väldigt teoretiska ämnen i flera år. Min kandidat i genusvetenskap försvinner ju inte direkt någonstans, och att kunna kombinera en annan magister med fortsatta kurser i ämnet skulle väl nästan vara idealt. Men sist och slut är det ju tiden som får utvisa. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 05.06.2016 kl. 14:57

Positivitetens magi

 

Jag är en person som ofta påverkas väldigt starkt av min omgivning. Mitt humör och mina känslor kan alltså vara beroende av så små ting som vädret, andras humör eller hur jag upplever att jag själv lyckats med någonting. Det är heller inte alls ovanligt att min dag haft ett helt genomgående bra flyt, bara för att alltihop sedan ska skjuta rakt ner i botten på grund av någon onödig bagatell. Mina nerver och hela min aura är konstant på helspänn. Det här är något jag förmodligen upplevt hela mitt liv men som jag dock aldrig riktigt tagit på allvar förrän under det senaste halvåret. Förra sommaren utsattes jag för vad som utåt sett inte var några desto större prövningar, men som inombords fick mig att lida alldeles fruktansvärt - och utan att jag överhuvudtaget förstod varför. Slutligen gjorde jag alltså det som de flesta gör när de känner sig villrådiga men inte har någon att vända sig till: jag började googla. 

Mina upplevelser var visserligen smärre perioder av ångest, men jag visste också att ångesten måste vara ett resultat av någonting annat. Det dröjde inte särskilt länge innan jag snubblade över den första artikeln om överkänslighet och efter bara några timmars forskande var jag fylld av blandade känslor. Jag kände nämligen igen mig i så gott som alla karakteristiska drag för en överkänslig person (vilket jag skrivit om här), och det gjorde mig faktiskt lite paff: det fanns tydligen en kategori jag eventuellt kunde passa in i och det skrämde mig nog lite. Men samtidigt var det också en otroligt lättnad då jag äntligen hade en form av förklaring framför mig, svart på vitt, och att jag dessutom inte alls var ensam i min känslighet. Jag kan kanske inte påstå att jag är helt bekväm i min känslighet ännu, men jag försöker inte ”bota” den utan gör jag nu allt för att bara acceptera och jobba med den istället. Det största lugnet hittar jag på yogamattan, vilket jag sakta men säkert försöker ta mig an under resten av vardagen också. Men det mesta handlar ändå om något så simpelt som positivitet. 

Positiva tankar är långt ifrån lätt att uppnå alla gånger, och det är heller inget man tvunget bör känna eller stressa över att man inte känner. Att straffa sig själv över sin nedstämdhet, blyghet, känslighet med mera är inte den rätta vägen. Att föra in små doser av positivitet är därför en bättre idé! Var glad och tacksam för det du har just nu, utan att önska dig något ännu bättre, och säg det högt till dig själv. Det kan handla om din kropp, ditt hem, din familj, studierna eller jobbet, vädret, staden, dina nya lakan, din gamla säng - vad som helst. Det viktiga är dock att inte bara flyktigt dra allting över en kam och hastigt tänka ”jag är glad och tacksam”, utan ta åtminstone någon minut och bara gå igenom några fenomen som är bra i ditt liv - just precis nu. Om du inte är bekväm med att säga det högt så tänk i alla fall lite mer noggrant på varje grej eller varför inte skriva ner dem någonstans? 

Det här är något jag rekommenderar att man gör varje dag, till exempel på morgonen för att peppa sig själv eller på kvällen som en slags summerande avrundning på dagen. Jag kan nästan garantera en omedelbart avslappnande effekt! 

Adrienne Westerback
Publicerad 28.04.2016 kl. 19:18

Det finns egentligen inte något sådant som ett misstag

 

Det är snart tre år sedan jag bars ut i solskenet på axlarna av några andra årets gymnasister, med den vita mössan på huvudet som bevis över att jag lyckats och med ett strålande leende på läpparna. Den första juni 2013 var en av de absolut finaste dagarna i mitt liv och det berodde inte bara på det vackra vädret eller för att det hör traditionen till att älska sin studentdimission, utan jag var verkligen riktigt, riktigt lycklig den där dagen. Jag var omringad av mina bästa vänner och familj, jag hade klarat den både längsta och tyngsta etappen hittills med goda resultat och nu förväntade jag mig inte mycket annat än en härlig framtid.

När den här sommaren har passerat och hösten börjar göra sig redo att bryta ut i sin färgglada prakt är det exakt tre år sedan jag för första gången flyttade hemifrån för att börja ett totalt nytt kapitel i mitt liv. Jag kommer inte riktigt ihåg min tankegång kring ansökningarna till högskolorna, men jag minns att jag var väldigt osäker på det mesta. Till en början var jag osäker över vilka ämnen jag skulle skriva i examen, och sedan ännu mer osäker på vad jag riktigt ville studera eller överhuvudtaget ens jobba med i framtiden. Så efter att ha satsat mina resurser på de naturvetenskapliga ämnena under så gott som hela gymnasietiden gjorde jag i sista sekund en abrupt helomvändning och bestämde mig för att skriva samhällslära och filosofi i skrivningarna istället. Mitt intresse för fysik och biologi hade inte minskat, men jag insåg plötsligt att det inte var vad jag ville fortsätta läsa, i alla fall inte just då. Det enda som kändes brett nog, men ändå inte så flummigt för att avskräcka mig, var samhällsvetenskaperna. Jag hade alltid älskat att skriva så med journalistiken som en alternativ bana i bakhuvudet blev den något diffusa planen att studera människor och samhället, för att förhoppningsvis någon gång lyckas klura ut vad jag verkligen ville. Min mammas återkommande vädjanden om att jag skulle söka in till svenska för att utveckla mina talanger i modersmålet istället hade jag konstant avvärjat och låtit rinna av mig som vattnet på en gås eftersom jag definitivt inte såg det som något alternativ. Mina prioriteringar var väldigt annorlunda då och jag hade ännu den där kalla stoltheten som bara en framtidssäker student kan ha. Idag vet jag dock att vägen jag hittills tagit möjliggjorde både ett mognande och ett formande av den jag är just nu, vilket gör mig nöjd.

Efter att ha tillbringat sjutton år på samma ort, gått dagis, den grundläggande utbildningen och slutligen också gymnasiet med, i många fall, samma människor hela vägen igenom, så fanns det ingenting jag längtade efter så mycket som att få lite andingsutrymme. Alltihop är naturligtvis en enda kliché så här på efterhand, men den enorma frustrationen jag upplevde var oerhört verklig just då, och den hade retsamt flåsat mig i nacken redan länge. Jag kände mig kvävd och önskade hårt att jag skulle få ge mig av, börja studera någonting ”ordentligt” och bara över min döda kropp skulle man lyckas få mig att återvända till Kimitoön för gott igen. Det enda som är mera klyschigt än detta är kanske vad som hände då jag äntligen kom till Åbo.

Med facit i hand är det alltid lättare att lägga pusslet, få bitarna att passa lite bättre. Och förmodligen är allt ännu klarare om ytterligare några år igen, för så brukar det vara. Till en början såg jag alltihop som en stor flopp, mitt livs absolut största misslyckande och något som alltid skulle komma att hänga över mitt huvud som ett litet regnmoln. Jag trivdes nämligen inte med mina studier den där första hösten. Jag märkte det dock väldigt sent eftersom jag hade ett riktigt roligt studieliv ändå; jag hade träffat en mängd nya människor, skaffat vänner och många föreläsningar jag gick på var riktigt intressanta. Men det fungerade bara inte. Inte just då. Fortfarande anser jag att det inte var något specifikt som orsakade det här utan det var nog mest fråga om en mängd små grejer. Jag bodde till exempel inte i en egen lägenhet utan i min pojkväns trånga etta, och medan han var borta på veckorna låg jag där väldigt ensam. Ensamheten som jag längtat mig sjuk efter i flera år var äntligen där och jag njöt till fullo av den - i ungefär en månad. Efter det började allting tynga. Jag ville ha allting under kontroll men lyckades inte och trodde länge att det var mitt eget fel, men så var det ju inte. Det var ingens fel. Jag var ju ny till allting: nytt hem, nytt förhållande, nya bekantskaper, nya vanor, nya rutiner. Att ta sig igenom kurserna enbart med hjälp av sina existerande kunskaper var inte längre aktuellt utan det handlade om en ny, krävande förpliktelse nu. Jag minns ännu hur en av mina första lärare förklarade att det inte alls var ovanligt att det går trögt innan man kommer in i takten, men att man sedan måste se sina studier som ett heltidsjobb. Mitt hjärta sjönk vid de där orden som läraren sade, den där hösten för två och ett halvt år sedan, men då förstod jag inte varför. Nu vet jag att det troligen var för att jag innerst inne visste att jag inte skulle komma att klara av det där heltidsjobbet, inte just då. Livet gav mig en långsam men ordentlig käftsmäll inom loppet av bara några månader och jag trodde jag skulle dö. Men det gjorde jag inte.

Idag studerar jag genusvetenskap en smula kämpigt, men lyckligt och beslutsamt. Jag kan inte påstå att jag fick någon slags ”uppenbarelse” men visst ser jag valet av huvudämne som en tydlig markör för den fortsatta riktningen av mitt liv. Jag släppte alla dumma idéer som ändå inte stämde överens med vad jag innerst inne ville göra och begav mig ut på okänt vatten, men har inte ångrat det beslutet för ett ögonblick. Mitt första år vid kvinnovetenskapen öppnade upp ögonen och hjärtat för mängder av grejer jag gömt undan eller försökt göra mig av med under de senaste åren: mitt intresse för böcker, historia, jämställdhet och det humanistiska området i allmänhet. I år valde jag därmed litteraturvetenskap och grunderna i journalistik som mina två korta biämnen inför kandidaten, också två val jag hittills fått vara nöjd med. Jag försöker hålla mig mjukt på jorden, för även om det finns dagar då jag energiskt funderar över alternativa ämnen inför magistern eller framtiden överlag, så vill jag ta en dag i taget och försöka njuta av det ställe jag är på nu. För det är inte så mycket annat som räknas trots allt.

Tiden efter det att jag nådde min allra första bottennapp har varit en enda berg- och dalbana, med såväl fina toppar som förjävliga dalgångar. Men jag ångrar ingenting och det är faktiskt det som är det allra viktigaste. Det låter dumt men livet är verkligen inte något annat än vad man gör det till. Sedan kommer det naturligtvis motstånd, energitjuvar och stunder då allt känns hopplöst. Men det hör livet till. Och det enda som betyder något är hur var och en väljer att ta det, från vilket perspektiv och med vilka glasögon vi själva väljer att se på händelserna. Livet är och sedan är det inte, så enkelt är det. Det spelar inte så stor roll vad man gör eftersom det i princip bara handlar om ens egen personliga lycka och det man själv upplever medan allting händer. 

Det finns egentligen inte något sådant som ett ”misstag”.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 20.04.2016 kl. 21:50

Såntdär tanketrassel

 

När klockan närmar sig midnatt och man egentligen borde sova, då börjar mina tankar rulla runt på allvar. Högst upp på listan av obehagligt tanketrassel står bland annat:

Vad gör jag med mitt liv?

Vad ska jag göra efter mina studier?

Borde jag fortsätta läsa till magistern genast efter kandidaten?

Vad vill ja överhuvudtaget jobba med i framtiden?

Varför planerar jag mina vardagar så dåligt?

Varför gör jag ingenting vettigt då jag har tid över?

Jag borde absolut fundera mer effektivt och vara aktivare!

Så samtidigt, för att hålla mitt eget humör uppe, har jag därför skrivit ner en lista över platser jag vill besöka i världen! Några gånger per år önskar jag alldeles otroligt mycket att jag bara hade mod nog att packa min väska, lämna allt och åka iväg på en spontan långresa. Asien och Afrika är de kontinenter jag vill besöka först eftersom jag drömmer om ett backpackingår med fina upplevelser och erfarenheter, vackra skogar och sköna stränder. Och härliga människor. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 30.03.2016 kl. 00:05

Läsnä tässä hetkessä - konsten att vara medvetet närvarande

 

Inlägg nummer två ur min vårtag, i vilket jag skriver utgående från en annan rubrik.

Var och varannan dag läser jag en artikel, ett blogginlägg eller en status om personer som reflekterar över sitt beroende av sociala medier och stressen som dessa för med sig. Eller ja, inte de sociala medierna i sig, men det faktum att man genom dem ständigt håller sig uppkopplad. Det gör de flesta riktigt stressade, verkar det som. Så till den grad faktiskt att jag själv känt av betydligt större koncentrationssvårigheter på sista tiden, jämfört med förut. Jag kollar ständigt min telefon, är spänd och kan knappt titta en film utan att hålla på med andra grejer samtidigt. Avslappning var mig ett totalt okänt fenomen.

Jag är ofta väldigt nervös också. Stressad över det mesta i min vardag. Tankarna snurrar vanligen på i en jobbig hastighet som gör det så gott som omöjligt att fokusera på någonting överhuvudtaget. Om jag inte skriver upp en to do- lista vet jag inte bara i vilken ordning jag ska göra allting som absolut måste göras, utan det är dessutom lätt hänt att jag glömmer bort grejer också. Effektiviteten sjunker dubbelt så låg medan energin som går åt till hela processen däremot är enorm. 

När jag väl kommer hem efter en heldag i biblioteket är dammet på golvet, de smutsiga kläderna i tvättkorgen och disken på diskbänken bland det sista jag orkar bry mig om. För diskande, städande, vikande av kläder, och sånt, är nämligen inget jag vill slösa min tid på då jag väl är ledig. Det är liksom inte min tid. Min tid ska ju sparas till roliga grejer, sådant den är värd att läggas ned på. Min tid är definitivt inte den som jag till största delen verkligen sedan spenderar på i stort sett allting jag gör. Det är inte min tid

Men sedan började allting köra ihop sig. Det fanns liksom ingen tid för mig längre. All tid jag tillbringade gick ju åt till allt annat. Jag tillbringade tid på diverse grejer, men problemet var att det var sådan tid som jag inte alls räknade till min. 

I två veckor har jag nu skrivit morgonsidor, gjort meditationsövningar om kvällarna och försökt dra några djupa andetag så fort stressen kryper an på mig. Men det handlar inte bara om att vara medvetet närvarande under några utvalda stunder om dagen. Poängen är att sakta men säkert försöka vara närvarande hela tiden. När jag skriver, när jag läser, när jag städar, när jag äter, när jag talar, när jag går till campus - hela tiden. Det är inte det minsta lätt, men redan det att jag är medveten om att jag försöker så ofta jag kommer ihåg det så lättar humöret. 

Andningen får mig att bli medveten om just det, det att jag andas, och ingenting annat just då i den stunden. Luften, utvidgandet av mina lungor, känslan i kroppen och den närmaste omgivningen, just då. Det är klart att jag önskar kunna njuta av nuet oftare, men för tillfället är de här sekunderna guld värda. De här sekunderna då jag är medvetet närvarande i precis just den här stunden.

Fullkomligt läsnä, tässä hetkessä. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 04.03.2016 kl. 17:54