Den sura listan

 

Obehagligaste jag vet:

Personer som trycker ner och missbrukar sin makt. Särskilt gubbar, men nog också medelålders män, som är nedlåtande, kilar förbi i köer och tillrättavisar (unga) kvinnor i sin omgivning/på arbetsplatsen etc har börjat irritera mig något alldeles förskräckligt. Bygger fortfarande upp min sensor gentemot den här typen av personer och en vacker dag hoppas jag kunna sätta något obehagligt mansglin på plats. 

Absolut inte min killtyp: 

Försmädlig, arrogant, skrytsam, icke-ödmjuk, allvetande, självcentrerad, men också en viss typ av osäkerhet och tillbakadragenhet är tråkigt. Utseendet spelar också roll såklart men det är väldigt varierande ändå och beroende av personligheten.

Äckligaste mat jag vet:

Egentligen äter jag ändå det mesta så länge produkterna är färska och hälsosamma och maten är vällagad. Men jag gillar absolut inte ättiks- och saltgurka, rå paprika, senap, ansjovis, kalles kaviar, ananas och koriander.

Blir arg på:

Samhällets strukturer och system. Sånt som är normaliserat och ”rätt”. Ibland blir jag frustrerad över att vissa bagateller som etikettsregler är så himla viktiga när folk förtrycks och drabbas av krig i världen. Blir så så arg på hur blinda, ignoranta och dumma människor här i Norden och i Väst överlag också är. Jag är arg på väldigt vådligt mycket, men istället för att låta ilskan förlama mig försöker jag få utlopp för den på ett bra sätt som kanske kunde vara till nytta. 

Sämsta bok jag läst:

Någon tråkig som min lärare tilldelade mig i gymnasiet men som jag aldrig läste ut och som jag inte ens minns namnet på.

Något som får mig att byta radiokanal:

Dåligt och innehållslöst snack, dåliga skämt, och ett sätt att prata som gör mig knottrig. Och dålig musik förstås.

Sist jag ville ta till knytnävarna:

När en äldre manlig journalist från en annan arbetsplats irriterat bad mig att ”ta den där bilden nu så vi kan spela in sen”. Tydligen var det störande att jag (en ung nybörjare) tog plats och glatt samtalade med intervjuobjektet och störde hans tempo. Fy fan så arg jag blev men var ju tvungen att bita ihop. 

Sämsta serien jag nyligen sett:

Finns nog massa hopplösa fall på Netflix, men de som jag bara gav några minuter var bland annat: Free Rein, Chewing Gum, Salem, Black Mirror, Sniffaren, för att nämna några.

Fulaste plagg jag vet:

Leopardmönstrat, oberoende av plagg. Och såndär gråa mjukisbyxor av valfritt sportmärke.

Äckligaste drycken:

Tequila.

Sämsta karaktär i film eller TV-serie:

Alltså kanske inte sämsta karaktären så för han gav mycket spänning till serien och så, men alltså Jeoffrey Baratheon njöt jag faktiskt av att se dö. Så pass mycket att min pojkvän blev lite orolig då jag nyligen frågade om vi inte kunde se just det avsnittet på nytt eftersom det är en så tillfredställande scen.

Det skriker jag när jag blir arg: 

”Men voi v***u!” ”Helvete!” ”Aj s***n!”

 

Listan har jag lånat av Underbara Clara.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 12.08.2017 kl. 13:28

När (La)måttet är rågat

 

Egentligen är jag inte väldigt bekant med den självutnämnde feministförkämpen Joakim Lamotte, men har genom bland annat Lady Dahmers blogg fått en liten inblick i hans arbete. För er andra som inte heller är jätteinsatta så beskriver Lamotte sig själv på Facebook som en ”oberoende journalist som föreläser på skolor om kvinnosyn och sexuella trakasserier.”

Inget fel i det. Men han har samtidigt en tråkig tendens att förminska alla övriga (kvinnliga) feministers arbete och aktivism. I fjol publicerade han tex följande påstående på Twitter:

 

 

Väldigt självgott kan man ju tycka. Och så nu angående Anders Borg-härvan. Istället på att enbart fokusera på det Anders Borg gjorde — och vilka strukturer beteendet samt samhällets milda reaktioner på det egentligen tecknar på — ville Lamotte diskutera var alla feminister gömt sig förut. Det att fenomen som mäns skräniga, hotfulla och skadliga maskulinitet läggs åt sidan för att ställa allmänheten frågan varför inga feminister skrikit sig hesa i övriga frågor säger ganska mycket om hur grejer prioriteras i vår kultur. 

Detta skrev Lamotte på Facebook för några dagar sedan:

VAR VAR ALLA FEMINISTER INNAN ANDERS BORG FICK SNEFYLLA?

Självklart var Anders Borgs beteende helt oacceptabelt och det är bra att det nu blir en debatt om sexuella trakasserier. Men det är något som gnager mig när jag i sociala medier bombarderas av inlägg skrivna av Sveriges samlade feministelit.

Det går inte att låta bli att undra var alla upprörda röster är när andra kvinnor råkar illa ut. Alla dessa utsatta kvinnor som jag på grund av mitt val av jobb numera ofta kommer i kontakt med.

Varje vecka sitter jag och läser förundersökningar och utdrag från rättegångar där kvinnor blivit utsatta för brutala gruppvåldtäkter, överfallsvåldtäkter, och andra typer av övergrepp. Den senaste handlade om två killar, i Vårby utanför Stockholm, som våldtog en 16-årig tjej medan de hotade att misshandla henne med ett järnrör.

"Gråt inte! Var tyst innan jag ger dig den här i skallen! Fucking järnrör", skrek en av dem för att flickan skulle sluta gråta under våldtäkten. Straffet för killarna blev åtta och tio månaders sluten ungdomsvård. Vilket jäkla skämt!

När jag läser den här typen av domar undrar jag alltid varför Sveriges feminister inte ställer sig på barrikaderna och skriker sig hesa? Var är alla upprörda inlägg i sociala medier när småflickor utsätts för de mest brutala övergrepp vi kan tänka oss?

En nioårig flicka utsattes för våldtäksförsök i Örebro för några veckor sedan. I Östersund har flera kvinnor blivit gruppvåldtagna den senaste tiden utan att gärningsmännen har gripits. I tisdags fick en kvinna halsen avskuren på öppen gata, mitt på dagen, i Surahammar.

Varför står inte folk på gatorna och demonstrerar mot att otryggheten för kvinnor ökat dramatiskt i Sverige de senaste åren? Det övergår mitt förstånd.

Sådant funderar jag på när jag sitter där och läser domar och förundersökningar tills jag inte står ut längre. Ibland kan jag inte sova på nätterna på grund av all skit jag får reda på. Därför sticker det något i ögonen när Sveriges samlade feministkår blir som kalvar på grönbete först när Anders Borg beter sig illa på en spritfest i Stockholms skärgård. Det handlar inte om att jag vill förminska det han har gjort, utan mer om en stilla önskan att det vore trevligt med lite engagemang även vid andra tillfällen.

Vid närmare eftertanke är det faktiskt en stor jäkla skam att vissa debattörer håller tyst om vad som händer i Sverige tills en före detta finansminister får snefylla.

 

Det som är mest frustrerande här är ju att jag inte helt vet vad det är Lamotte är ute efter? Skryta på sig själv? Smutskasta feminismens över hundra åriga arbete? Nedvärdera allt jobb och all den feministiska aktivism som ständigt pågår i diverse olika former världen över? Alla punkter här ovan? Eller är han bara dum, ignorant och totalt förblindad? Det här uttalandet är dessutom så himla förödande. För det visar på exakt den nochanlans och okunskap som finns i samhället när det gäller det som den feministiska rörelsen gör och hittills åstadkommit. UTAN Lamotte, observera.

Vi gör väl det här jobbet tillsammans? Varför känner Lamotte sig då tvungen att vända "sitt" feministiska community ryggen? Det känns som att feministerna han talar om inte alls har med honom att göra. Att han är den första korrekta feministen som kommit underfund med hur saker och ting egentligen borde skötas och att alla andra feminister hittills gjort alldeles fel. Och därför kan jag inte försvara hans uttalande på något sätt. Snälla Lamotte. Sätt dig ner, var tyst och lyssna på vad andra har att säga, ens för en liten stund. 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 10.08.2017 kl. 09:26

En dag i öppna trädgårdar

 

Min tredje vecka på jobbet gjorde jag ett reportage om Öppna trädgårdar-dagen på Kimitoön och det slår mig först nu att jag totalt glömt bort att göra ett blogginlägg med bilderna jag tog! Min mamma följde med mig och det var verkligen otroligt häftiga trädgårdar vi fick traska runt i. De gav dessutom himla mycket inspiration och idéer för en egen framtida trädgård. Och om ni undrar så ja, vi fikade tre gånger under två timmar. Kändes oartigt att bara understöda en av de tre trädgårdarna vi besökte ju. :) Älskar att bläddra igenom fotona, de tar mig tillbaka till den intensiva grönskan som ännu fanns alldeles i början på juli. <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 09.08.2017 kl. 21:14

Det är socialt accepterat att män tafsar

 

Få har väl missat de senaste dagarnas internet-kaos angående Anders Borg i Sverige och hans fyllestormande? Förmodligen är ni väl alla väl insatta i hela härvan redan men om inte så rekommenderar jag här ett inlägg där ni kan läsa en bra och analytisk text om det som nyligen hänt. Själv tänkte jag skriva om något som tangerar händelsen överlag: nämligen mäns tafsande på kvinnor. 

Skrev för inte så himla länge sedan ett inlägg om manshat och det här ämnet faller ju definitivt inom ramen för det. Eller egentligen är det ju fråga om kvinnohat från början, men kvinnohat oberoende av form föder ju manshat så. För mig blir det strukturella kvinnohatet allt mer tydligt för varje dag som går och finns det något jag blir alldeles knottrig över så är det mäns ständiga tafsande på kvinnor.

Det ska röras och det ska smekas, en hand på låret eller på midjan, en alltför lång kram, en oönskad puss och en klapp på rumpan. Det blir närgånget och tafsigt så fort alkohol är involverat eller alternativt då man umgås ett större gäng. Och det här inte fråga om någon slags märklig sort av män som bor under stenar på dagarna och bara kryper fram vid vissa specifika tillfällen. Nejdå. 

Männen som tafsar är dina vänner och bröder, din farbror och morfar, läraren på skolan och tränaren till fotbollslaget. För att inte tala om landets föredetta finansminister. Det är inte obekanta personer utan det är männen i ditt liv och i din närhet som beter sig olämpligt. Men det här beteendet är också socialt accepterat. Män får tafsa och sedan skämta bort det. De får ge halvobekväma uttalanden om din kropp för det är ju ”bara en komplimang”. Män får kalla kvinnor hora bara för att följande dag försvaras av halva nationen eftersom det ju kan "hända vem som helst". Och det är just där, min kära vänner, som skon klämmer.

För plötsligt menar "alla män" med handen på hjärtat, trots att de tidigare skrikit sig hesa om ”inte alla män!!”, att Anders Borgs beteende ju inte alls är något konstigt. Tvärtom. Sådant händer hela tiden och därför är det också helt okej. "Alla har väl varit där, höhö?" Och jag kan absolut hålla med på den punkten, nämligen att ja, det här är tyvärr inte ovanligt alls. De flesta har garanterat varit där, antingen blivit tafsade på, själva tafsat eller sett någon annan tafsa. Men det är fan i mig inte okej. 

Ansvaret ligger däremot inte hos alla kvinnor eller flickor när det gäller att säga ifrån. För allt vi någonsin lärt oss är ju att gilla att få känna oss uppskattade. Ansvaret ligger hos oss vuxna att lära kommande generationer av barn (läs: pojkar) att det aldrig någonsin är okej att tafsa. Inte utan lov. Aldrig. Och det ska inte få fortsätta vara vardagsmat eller förringande bagateller i vår kultur. 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 07.08.2017 kl. 13:04

Sommarkalas

 

Min mamma fyllde år för en dryg vecka sedan och hade en liten bjudning för några bekanta på vår sommarstuga igår. Det blev en liten kakbuffé och trevligt umgänge på terassen. Kalas på sommaren är så mysiga och ett stor plus är ju de färska bären man kan lägga i bakverken!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 06.08.2017 kl. 21:15

Nytt namn på bloggen!

 

Gick och impulsbytte namn på bloggen, som ni kankse ser då ni ändå svängde in hit. Har länge övervägt om jag borde ändra själva bloggadressen men eftersom det samtidigt skulle innebära att jag måste börja om från början så har jag inte orkat.

Dessutom gillar jag den här bloggen som jag har just nu, har alla minnen här och utseendet på den är fint. Det är mest bara adressen som jag känner att inte längre har samma mening. Men så konstaterade jag att jag ju kan byta namn i headern och på så vis skapa en "ny" vinkling på bloggen. Om namnet funkar och känns rätt i längden så kan de få följa med om jag någongång startar en ny blogg på egen domän tex. Fast det få ju framtiden utvisa såklart. 

Så jag satt på jobbet och hade lite överlopps tid och började fundera på ett nytt namn. Någonting som rimmar på mitt namn kunde jag ju i alla fall glömma direkt, tänkte jag. Eller? Jag googlade vad som rimmar på mitt namn och ett alternativ var "komedienne", vilket betyder kvinnlig komiker. Perfekt egentligen för jag är verkligen inte rolig så det skulle vara lagom ironsikt. Men nja, lite långsökt ändå. Femme Adrienne då? Småkrångligt? Feminista? Femmenista! Där satt det, och med en apostrof på det så blev namnet riktigt bra tycker jag. Nu hoppas jag det känns bra och att det funkar.

Från och med nu är jag the Fémmenista, välkommen hit. <3

 

Adrienne Westerback
Publicerad 05.08.2017 kl. 22:23

Världens bästa podd slutar

 

Idag är en sorgens dag. Trodde inte det var sant då jag läste att Penntricket, aka min favoritpodd som jag tipsat om tidigare här på bloggen, läggs på is efter sina 20 första avsnitt. 

”Det finns väl andra poddar” tänker säkert ni då, och jo det finns de. Men få som den här. Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg och Cissi Wallin har varit mina kompisar ända sedan deras första avsnitt kom ut den 13 mars på våren. Med dem i öronen har jag cyklat till campus, joggat mina rundor, gått till yogan, kört bil, lagat mat eller bara promenerat in till stan. De har varit med mig så gott som varje vecka i någon form och nu plötsligt tar det ett slut, eller åtminstone en brutal paus.

Det här är inte deras fel, utan efter många diskussioner har de helt enkelt bara kommit fram till att det här är det bästa för dem för tillfället. Hjälper inte hur mycket lyssnarna skulle vilja hjälpa. Och jag kan tycka att det är så otroligt tråkigt att stroppar som Alex och Sigge ska få hålla på med sitt meningslösa tjafs år ut och år in medan två kvinnor i en feministisk podd knappt kan ges möjligheten att köra på i ett år.

Men som sagt, det är inte nödvändigtvis något definitivt slut. Och själv får jag väl bara lov att börja lyssna om från början när de sista avsnittet släppts. Sånt är livet i ett patriarkat. 

 

Här poserar dom härliga, med ytterligare en av mina absoluta favoriter Clara Henry som gästade ett av poddavsnitten nu i somras. <3 Bilden är snodd från LD

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 02.08.2017 kl. 21:34

Vackra gamla hus

 

Passade på också på att fota alla vackra gamla hus som pryder vägarna genom Högsåra då vi var där med min familj förra helgen. Här kommer bilderna på dem!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Adrienne Westerback
Publicerad 01.08.2017 kl. 22:33

31 juli 2017

 

Idag är det J. K. Rowlings och Harry Potters födelsedag. Vissa år har jag uppmärksammat det på något sätt, en gång gjorde vi till och med butterbeer från scratch med en kompis, men inte i år. Men ett inlägg här på bloggen är en av mina favoritförfattare och favoritkaraktärer ändå värda! Så grattis, på 52 och 37 års dagen, till er. <3

 

Adrienne Westerback
Publicerad 31.07.2017 kl. 22:07

Månadssummering

 

Månadens färg: Rosa på klädesplagg och grönt i naturen.

Månadens favorithändelse: Allt stughäng jag haft tid att unna mig den här sommaren.

Månadens dryck: Kolsyrat vatten med hallonsmak.

Månadens detalj: Böjda ögonfransar. Har knappt sminkat mig på hela juli men att böja ögonfransarna gör under.

Månadens klädesplagg: Den långärmade t-skjortan med trycket GRL PWR på, men det är väl nog hela årets plagg.

Månadens middag: Typ grillat eller något random bara. Mina matrutiner är helt åt fanders då jag är i Åbo trots att jag inte ens har hopplösa arbetsturer eller något sådant, men har ätit sämre än på länge under den senaste månaden ändå.

Månadens bästa inköp: Jag har inte riktigt köpt så mycket på senaste tiden.

Månadens bästa beslut: Att övertala pappa att med en vagn då han för över mig till Sverige i augusti så jag får så mycket saker som möjligt.

Månadens upptäckt: Jag klarar av det mesta bara tror mer på mig själv.

Månadens projekt: Att försöka njuta av sommaren så gott jag kan.

Månadens längtan: Veckorna av ledighet innan höstterminen börjar.

Månadens uppfyllda mål: Lära mig nya saker på jobbet.

 

Adrienne Westerback
Publicerad 31.07.2017 kl. 17:49

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap, journalistik och litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.

Tycker om kultur, promenader och mysiga caféer. Feminist som älskar att skriva, skratta och lära sig så mycket som möjligt om sådant jag brinner för. 

Välkommen till min blogg!