Känslan att få en diagnos

Publicerad 08.02.2017 kl. 19:54

 

Ni vet den där känslan då en läser en text någonstans och en kan relatera till det som skrivs så otroligt mycket att en bara vill ringa upp personen som skrivit och ropa i luren: ”JAMEN EXAKT SÅDÄR KÄNNER JAG OCKSÅ, JUST PRECIS SÅ ÄR DET!!!”, fast en kanske inte ens känner skribenten? Jag antar att de flesta varit med om detta åtminstone en gång i sitt liv, och personligen tycker jag att det är så otroligt skönt. Skönt att någon annan lyckas sätta ord på det krångliga virrvarr av tankar eller märkligt motstridiga nystan av känslor som brottats inom dig under en längre tid nu. Skönt att svart på vitt få veta att du inte är ensam. Så. Himla. Skönt.

Det här är alltså exakt vad jag upplevde då jag läste Underbara Claras blogginlägg om trötthet och utmattning, där hon skriver såhär: 

”Jag äter bra, sover gott, klarar av att träna regelbundet och har inte för hög arbetsbelastning. Men jag hade trott att när sömnen, maten och träningen var på plats – då skulle jag må bra psykiskt igen. Men ändå känner jag mig konstant trött och sliten. Även när jag sover nio timmar vaknar jag trött. Jag är blå under ögonen och har känningar av både ångest och deppighet, har svårt att hålla vikten, har tunt och sprött hår. Så här ska jag inte må! Men eftersom jag har mått så här i två år har jag nästan glömt bort hur jag egentligen ska vara. Hur glad jag brukar vara i mig själv, hur mycket ork och energi jag har i vanliga fall.” 

Ännu mer igenkänningsfaktor blir det då Clara skriver att hon misstänker eventuell hypotyreos, det vill säga problem med sköldkörteln, vilket bland annat kan medföra symptom som konstant orkeslöshet. För detta föreslog också min terapeut senast idag, efter att ha hört mig redogöra hur jag känner just nu, och är därför något jag kommer att kolla upp de närmaste veckorna. Och precis som Clara så nästan önskar jag att det vore just det som är problemet. För det skulle vara så himla skönt med en diagnos, en förklaring på varför tillvaron är som den är just nu och dessutom ett botemedel till det. Men om inte, står jag där utan svar igen. 

 

Adrienne Westerback
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Känner så igen känslan att gå runt och känna sig allt annat än på topp, utan att veta varför. Vet också hur skönt det sedan faktiskt är att få en diagnos, trots att den inte alls är någon trevlig sådan, men åtminstone vet en då vad allt beror på. Jag hoppas att du också får en förklaring och förhoppningsvis också en lösning på hur du ska kunna må bättre!
ett ritstift i din rumpa12.02.17 kl. 16:31
Precis, det är lättande att i alla fall inte behöva gå runt ovetande och fundersam längre, fast diagnosen i sig inte är så kul. Tack, det hoppas jag också! :)
12.02.17 19:48
Det river i mig, jag känner igen varje ord.
Också min terapeut hade talat om sköldkörteln och annat som kunde vara på tok och som borde testas och också jag hoppades att det skulle vara något fysiskt som jag kunde få en diagnos för och som man kunde få medicin mot. Men efter läkarbesök och tester visade det sig att jag är helt felfri, inget att oroa sig för. Och läkaren sade att "tänk så skönt!"
Visst.
Det bara att fortsätta framåt liksom. Och jag tycker också att det är skönt att veta att man inte är ensam. Men någon diagnos som förklaring skulle också kännas jävligt bra just nu.
K13.02.17 kl. 14:35

Adrienne, 23. 

Studerar genusvetenskap, journalistik och litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.

Tycker om kultur, promenader och mysiga caféer. Feminist som älskar att skriva, skratta och lära sig så mycket som möjligt om sådant jag brinner för. 

Välkommen till min blogg!

Kategorier

Senaste kommentarer